I Forbes skriver framtidsforskaren Joel Kotkin att New Labours uppgång och fall i Storbritannien är en läxa för Barack Obama att lära av, Labour Lessons For Obama:
Labours valförlust beror, naturligtvis, delvis på lokala omständigheter, särskilt den senaste skandalen med parlamentariker som kvitterat ut obefogade ersättningar. Men bortom dessa finns en mer djupgående berättelse — den om möjlig utförsbacke för det fenomen jag kallar ”herrskapsvänstern” (gentry liberalism).
Herrskapsvänstern — som nådde sin höjdpunkt i Storbritannien i början på 2000-talet och nu nått sin topp i USA — väver samman traditionella center-vänsterväljare, som fackföreningsmedlemmar och etniska minoriteter, med den växande övre medelklassens tjänstemän inom branscher som media, finans och teknologi.
Under den karismatiske Tony Blair, en Obama för sin tid, vidgades denna koalition långt in i medelklassens villaförorter. Den skapade ett valvinnande koncept utan like.
Men idag ligger denna koalition i ruiner. Tony Travers vid London School of Economics menar att New Labours stora förlust i EU-valet beror på att medelklassen i villaförorterna överger partiet, som också tycks förlora inom sin historiska bas av fackligt anslutna arbetare, särskilt inom offentlig sektor.
Till och men vissa etniska minoriteter, särskilt de högt entreprenöriella asiaterna, visar också tecken på att fjärma sig från Labour. Partiets stöd begränsar sig därmed till herrskapsvänstern, regeringsanställda och de minoriteter som känner sig mest kränkta.
Förändringen avslöjar den inneboende svagheten hos herrskapsvänstern. I sin kärna är den beroende av massiva vinster i nyckelsektorer — särskilt finans och fastigheter — för att bibehålla tillströmningen och kunna tillfredsställa både sina gröna miljövänners hjärtefrågor och traditionell omfördelning till de minst välbeställda i samhället.
Detta har möjliggjorts genom en massiv expansion av både uppgifter och utgifter för staten. Idag står statsfinansierade projekt för nära hälften av Storbritanniens BNP, och denna andel stiger mot sin högsta nivå sedan 1940-talet. I vissa utsatta delar av landet är statsutgifterna redan över 60 procent.
Joel Kotkin konstaterar att Labour var populärt så länge man kunde finansiera alla nya projekt som uppfyllde politiskt korrekta önskemål, men nu när ekonomin vänt nedåt och pengarna tryter kan inte Labour leva upp till sina löften och de höga förväntningar man skapat.
Ja, och en politik som drivit fram allt högre skattetryck försvårar möjligheterna till återhämtning och ny tillväxt. En tillväxt dessa löftes- och visionsdrivna vänsterledare är så extremt beroende av.
Här finns den motsättning jag alltid tycker mig se i vänsterpolitik, oavsett om det är i Sverige, England, USA eller för den delen i Sovjetunionen eller Kina.
Till en början kan det gå bra att utlova vad som helst. Det gjorde Josef Stalin och fick fart på planekonomin, eftersom ryska folket trodde att de skulle få ut något, om inte under denna femårsplan, så i nästa. När man till slut insåg att det aldrig kom någon förbättring i Sovjet, då slutade man tro. Och då kollapsade Sovjetunionen som ett korthus.
Efter Mao skapade Deng Xiaoping framtidshopp i Kina genom att släppa statskontrollen över ekonomin. Kineserna jobbar på. Deras materiella välstånd stiger, men vad händer när de vill ha individuell frihet?
Labour lovade guld och gröna skogar. Nu inser allt fler att vänsterns löften inte håller. Partiet som fram till för några år sedan vann jordskredssegrar fick i nu 15 procent av väljarnas stöd.
Vänsterpolitiker av alla slag genererar, med utgångspunkt i sina utopier, enorma förväntningar. Och sådana folkliga förväntningar skapar en gigantisk energi i ett samhälle, såväl demokratiskt som totalitärt. En energi som ger jordskredssegrar och kan få även planekonomier att se ut att fungera. Men om förväntningarna inte uppfylls, vänds den positiva energin till en negativ.
Barack Obama har lovat guld och gröna skogar. Folk tror fortfarande att han ska uppfylla alla löften. Obama spenderar också skattepengar i en takt USA aldrig sett (med världskrigen som undantag). Men vad händer när notan kommer? När allt ska betalas.
Då är det Obama som ska driva in skatterna. Priset för vänsterpolitiken.
För mig skulle det inte alls förvåna, om Obama då drabbas av samma snabba opinionsras som Gordon Brown.
(Andra intressanta bloggar om politik, socialism, vänstern, ekonomi, skatter, England, Labour,Gordon Brown, Europa, EU, EU, EU-parlamentet, EU-val, EU-valet, USA, demokraterna, Barack Obama)