Högerpopulister! Nationalister! Ultra! Anti! Fientliga! Extremister!

Det är ingen hejd på de tillmälen som public service-bolagens journalister och andra medier riktar mot de nya uppstickarpartier som tar plats i Europaparlamentet. För mig står denna kräkreflex hos medierna för ett allvarligt förakt för demokrati och vanligt folk.
Medierna borde vara försiktiga med sina tillmälen. Och det är man, när det gäller den röda bokstavsvänstern. De får heta ”vänsteraktivister” eller andra mindre fördömande beskrivningar. Det framgår tydligt i sökmotorn google:
”Vänsteraktivister” får 232.000 träffar, ”högeraktivister” 929 träffar.
”Högerextremister” får 168.000 träffar, ”vänsterextremister” 41.800 träffar.
Men det riktigt allvarliga är att massmedierna med sina föraktfulla epitet inte kan tolka dessa samhällsfenomen och inte förstår i vilka samhällsklasser de hämtar sina sympatisörer.
I EU-valet har borgerliga, liberala och gröna partier ökat något eller bibehållit sina ställningar. De som förlorat stort är socialdemokratiska, socialistiska och andra röda partier. Det är alltså härifrån som de nya uppstickarpartierna tagit sina väljare.
Det är socialdemokratiska väljare som går till de partier som medierna dömer ut.
Istället för att stigmatisera den här utvecklingen borde man analysera varför det händer, vad det beror på. Medierna verkar ha lättare att förlåta våld, hot och skadegörelse från vänster, än det man kallar högeråsikter framförda i demokratiska val. Att fördöma åsikter ökar bara motsättningarna — och skapar ett debattklimat som förmodligen gynnar de nya partierna.  
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , )