Små demokratisteg i auktoritära länder

Under den provocerande rubriken Authoritarian Democracy and Democratic Authoritarianism utvärderar Mellanösternexperten Jon Alterman utvecklingen i regionen i senaste nyhetsbrevet från tankesmedjan CSIS, Center for Strategic & International Studies. Han utgår från valet i Kuwait och förestående val i Iran och Libanon.
Alterman ser positiva tecken på att de små, små inslag av demokrati som finns i en del totalitära länder trots allt har  betydelse:

När människor talar om ”statsmakten” i de flesta delar av Mellanöstern menar man nästan alltid den exekutiva makten. Kungar, emirer och presidenter styr, medan lagstiftande parlament understödjer det styret. Kritisera de styrande har förblivit tabu i många länder, och att ifrågasätta de styrandes legitimitet är närmast otänkbart.
Men om så är fallet, hur kan då de val som trots allt äger rum ha någon betydelse? För det första är val en indikator på folkviljan, även i länder som inte på något sätt lever upp till demokratiska spelregler. Även världens mest auktoritära ledare håller noga kontroll på vad deras folk tycker och tänker, och val — både i termer av valresultat och valdeltagande — är viktiga indikationer på det. Framgångsrika valteman, särskilt från oppositionskandidater, kan fungera som förebud om faror för de styrande …
[D]e valda församlingarna vinner sakta mer inflytande i Mellanöstern. Genom framväxten av regionala medier å ena sidan och nya medier som internet, bloggar och sms å den andra, får de folkvalda ökad möjlighet att forma den offentliga debatten på ett sådant sätt att det påverkar de styrandes policy och i positiv mening börjar bidra till att forma den.

Ja, jag undrar om det inte är effekten av George W Bush vi börjar se här. Kraven på, och den bestämda uppfattningen om att det inte finns någon annan framtid än att anta en demokratisk utveckling, börjar göra intryck. Naturligtvis underblåses denna strömning av de nya medierna som gör det allt svårare för auktoritära regimer att kontrollera informationsflödet i och till sina länder.
Det finns ingen som helst anledning att backa från de moraliska kraven på demokrati och medborgerliga friheter som Bush så envetet lyfte fram och inpräntade i den internationella politik som fram till 1990-talet styrts av nihilistiska och ”folkrättsliga” värderingar som utgår från att förtryck, diktatur och folkmord är ”interna angelägenheter” som omvärlden inte har med att göra.
Bushs moraliska korståg — inte för att alla ska bli kristna, men för att alla ska bli fria — har en djup resonansbotten hos människor långt utanför västvärlden. Jag är övertygad om att irakier, iranier, afghaner, burmeser och alla andra människor längtar efter frihet och vill bli av med förtrycket.
Bara därför att Bush-doktrinen mötte hårt och svårt motstånd, har det ingalunda inneburit att doktrinen var fel eller att den dött. Frihetslängtan hos förtryckta människor finns kvar. Och vi borde ge dem allt stöd vi kan.
Ju fler läner och människor som är fria, desto färre kommer krigen att bli. Därför ligger det också i vårt egenintresse att alltid och i varje läge stödja demokratisk och frihetlig utveckling. Och inte döma ut framsteg som misslyckanden, bara därför att man stöter på hårt och blodigt motstånd på vägen.
(Andra intressanta bloggar om , ,, , , , , , , , , , , , , )