I Svenska Dagbladet skriver Per Gudmundson att politisk historia kan skrivas 7 juni. Då kan M bli största parti i val och förpassa S till andra plats: En historisk chans för Moderaterna:
Om tendensen från tidigare val håller i sig landar Socialdemokraterna på omkring 22 procent. Inget tyder heller på att den trenden kommer att brytas. Tvärtom. Valdeltagandet har sjunkit i och med varje val, och kommer av allt att döma att minska även i år. Detta drabbar S oproportionerligt mycket. Deras väljare är mindre röstbenägna.
Onekligen vore det en psykologiskt viktig händelse i svensk politik om S inte blev störst — något de varit i alla svenska val sedan 1920-talet.
Men jag är inte lika övertygad om att det kan ske. Jag uppfattar att alla partier tar årets EU-val på större allvar än tidigare. Man lägger mer energi och kraft på att tala europafrågor. Kandidaterna är i flera fall också mer kända och profilerade än i tidigare val. Ta S som exempel: Marita Ulvskog har ju en helt annan tyngd än skrikerskan Ingrid Segelström.
Vaxholmsmålet, och därmed fackliga aspekter, ger S en chans att profilera sig i traditionella frågor som arbetarrörelsen känner igen sig i. Det kan skapa mobilisering bland S-väljare som annars är ljumma inför eller negativa till EU som projekt.
Några lika tydliga ideologiska frågor för borgerliga väljare att mobiliera kring finns det inte, vad jag kan se. I vintras fanns signaler om att borgerliga partier skulle inta en mer kritisk attityd till politiken som förs i EU, men nu glider man tillbaka i den glättiga ja, ja, ja till all byråkrati som EU kan hitta på. Förmodligen som kontrast till den kritik som S riktar i fackliga frågor. Om arbetsrättsen ligger ju Nya Moderaterna mycket lågt, så man kan inte kontra på S-utfallen mot EU.
Som jag ser det är valet en hel öppen fråga. Det kan bli som Gudmundson skriver, att trenderna från tidigare val fortsätter. Men det kan också bli ett trendbrott.
(Andra intressanta bloggar om politik, Europa, EU, EU, EU-parlamentet, EU-val, EU-valet)