På ett frukostmöte idag presenterade riksdagsledamoten Anna Kinberg Batra (ordf i riksdagens EU-nämnd) och partisekreterare Per Schlingmann (M) en genomgång av oppositionens agerande i EU-nämnden. De har låtit Riksdagens Utredningstjänst sammanställa vilka avvikande meningar som S, V och MP rapporterat när EU-nämnden diskuterat hur svenska regeringen ska agera i ministerrådet.
Under 2007 och 2008 framgår att de rödgröna är splittrade och på olika sakområden inte har samma linje för Sverige i EU. Socialdemokraterna håller på Alliansregeringen nio av tio gånger. V och MP avviker betydligt fler gånger, vilket återspeglas i det faktum att något oppositionsparti till protokollet anmäler avvikande mening en av fyra gånger.
Men det finns, sedan Mona Sahlin till slut fick ihop ett trepartisamarbete i höstas, en trend mot att de tre partierna i högre grad håller ihop i Europapolitiken. Intressant är att det då är Socialdemokraterna som flyttar sig vänsterut och anammar MP:s miljöpolitik och V:s mot förnyelse i välfärden avvisande hållning.
När det gäller storpolitiken — alltså försvars-, säkerhets- och utrikespolitik — står det på dagordningen för dagens sammanträde med EU-nämnden, och var de rödgröna står i dessa frågor kommer kanske att utkristaliseras där.
Min fundering till Schlingmann och Kinberg Batra var varför inte EU ägnar sig mer åt storpolitiken. Jag nämnde att Timothy Garton Ash tidigare i veckan sagt att Kina föraktar EU därför att unionen präglas av hyckleri och splittring. De båda höll med om att det i EU finns en koncentration på vardagsfrågor, ett internt fokus.
Schlingmann såg ett behov av att diskutera storpolitik, bland annat eftersom det är i relationen till omvärlden man också kan identifiera sig själv. Och jag håller med. Det är först om ”vi” i Europa har en diskussion om ”våra” relationer till Kina, Afrika, USA mfl och i dessa strategiska diskussioner tar upp ”vårt” behov av säkerhet och ”vår” ambition av att sprida frihet och demokrati, som en europeisk identitet kan skapas.
Jag menar inte att en europeisk identitet ska, eller ens kan, ersätta den nationella, något som verkar en gängse uppfattning bland europaentusiasterna. Jag menar att den europeiska kompletterar och vidgar vår identitet så att vi får en på den globala nivån. Idag har vi européer, skulle jag vilja påstå, en överspelad och grovt felaktig bild av oss själva i världen.
Vi ser oss fortfarande som starkare, rikare och liggande före andra i utvecklingen. Det är inte sant. USA har länge varit rikare än Europa, något inte minst medierna blundar för. Försvaret är ju i praktiken avvecklat i Europa. Och i den ekonomiska och tekniska utvecklingen är många delar av världen ikapp oss.
Timothy Garton Ash såg framför sig en värld 2020 där USA, Europa och Kina har vardera 18 procent av världsekonomin. Alltså tre jämnstarka aktörer.
Om detta hör man ingenting i den europeska debatten. Det är mer av kommunala frågor som diskuteras.
Schlingmann sa inte emot, men menade att Lissabonfördraget är ett steg i en utveckling där EU får en samlande röst.
Jag är skeptisk. För att EU alls ska kunna företräda medborgarna måste man först skapa sig legitimitet. Det har sanneligen inte processen fram till Lissabonfördraget gjort. Jag menar att EU kan bli en röst för europeiska medborgare bara när dessa medborgare kan välja sina egna högsta representanter, exempelvis i form av en EU-president.
Men så långt kom vi inte på frukostmötet. Jag kan dock förvarna om att jag kommer att utveckla detta i en artikel som publiceras i början på nästa vecka.
(Andra intressanta bloggar om politik, Europa, EU, EU, EU-parlamentet, EU-val, EU-valet, Per Schlingmann, Anna Kinberg Baatra)