I Barometern skriver Per Dahl om hur central pressfriheten är, Om inte spegeln avslöjar duger den inte:
Innebär då ”pressfrihetens dag” att vi … ska tycka att allt som står i tidningar och andra med dem besläktade medier som lovvärt, uppbyggande och samhällsnyttigt? Självklart inte. En stor del av det vi finner i tidningar är skräp, i ordets alla betydelser. En väsentlig andel spelar på tilltänkta köpares och läsares låga instinkter. En del kränker, slår in öppna dörrar eller gör svåra problem etter värre. Det är inte för inte som Hollywoodfilmer ofta innehåller nidbilden av journalisten: självgod, rubrikhungrig och likgiltig inför alla mänskliga hänsyn …
Men just så nödvändig är pressen: genom sitt oberoende håller den fram en ovälkommen självbild för oss. Det den skildrar finns ju där, oavsett det kommer till ytan eller inte. De flesta tidningar och andra medier förstorar och förgrovar och skildrar saker ur andra perspektiv än de inblandade trivs med. Just därför behövs de.
Det finns dock en slagsida som är skadlig: vissa utsätts inte för samma granskning som andra. Vänsterdiktaturer och islamistisk fundamentalism kommer undan. Ja, de hyllas ofta även om de begår mycket grova övergrepp. Kommunisterna Mao och Pol Pot var länge hjältar i svenska mainstreammedier som Dagens Nyheter. Detta trots att de dödade tiotals miljoner människor.
I närtid hyser mainstreammedierna en obegriplig vördnad inför ayatollorna i Iran och deras mördarband Hamas och Hizbollah. Varje brott som en amerikansk soldat begår — brott som de samhällssystem de tillhör inte accepterar och som förrövaren blir ställd inför rätta och dömd för — kritiseras om och om och om igen. Men de brott som Iran, Hamas och Hizbollah begår och som aktivt understöds av deras samhällssystem, de nonschaleras, marginaliseras och förminskas i svensk press. Trots att omfattningen på deras brott är tusenfalt större.
Det är ju hyckerli när Dagens Nyheter i sin ledare idag ondgör sig över att journalister dött i Irak, eftersom DN:s egen linje, om den fått gälla, inte resulterat i att det nu finns flera hundra fria tidningar, fria radio- och TV-stationer i Irak. Dagens Nyheter klarar inte av att göra skillnad på de samhällssystem som försvarar pressfrihet och de som förintar den. Ja, än värre: man kritiserar de som försvarar friheten och håller på dem som vill förgöra den.
Motståndet mot att publicera satirteckningar om Muhammed är också ett bevis på att medierna själva håller på att bli pressfrihetens värsta fiende. Om man kan publicera satir om Jesus, vilket alla svenska tidningar med glädje gör, ska man naturligtvis i pressfrihetens namn också kunna publicera satirer på andra religiösa storheter. Men nej, här slår man knut på sig själv för att motivera censur och
press-o-frihet.
Jag anser att svenska medier under 2000-talet varit de viktigaste aktörerna för att beskära yttrandefriheten och pressfriheten i Sverige och västvärlden. Man har villigt givit upp friheten, för att tillmötesgå krafter som helt vill avskaffa dessa friheter därför att man föraktar allt vad frihet heter.
Det är mediefolk som är ivrigast om att stämpla “rasist” i pannan på dem som vill diskutera problem med integrationen. Därmed har man lagt locket på ett samhällsproblem som kokar under ytan. Här skapar pressofriheten en tryckkokare som kan komma att explodera, om man inte börjar tillämpa yttrandefriheten så som upplysningen formade den. Det vill säga: problem måste kunna diskuteras utan att folk stämplas som paria.
Om pressfrihetens dag ska ha någon mening, borde pressen diskutera sina egna tillkortakommanden, sina egna fördomar och vad det leder till i form av ofrihet i det offentliga samtalet.
(Andra intressanta bloggar om Pressfrihetens dag, pressen, pressetik, media, medier, mediekritik, journalistik, yttrandefrihet)