Det är patetiskt att höra att en person som åkt hela sitt liv på en räkmacka — miljöpartisten Gustav Fridolin — utmålar sig och sin ”generation” som offer i en ny bok. Nu senast fick han ett smörjobb på TV4, kanppast pga erfarenhet utan snarare därför att han som MP-riksdagsman ingår i det rätta politiskt korrekta etablissemanget. Han tillhör vår tids adel.
När en sådan bortskämd slyngel klagar och gråter över hur eländigt han har det, blir det ett groteskt bevis på vilka tider vi lever i — alla måste utmåla sig som offer. Offer med 40-50.000 kr i månadslön vid 25 års ålder. Offer när man gått som barn (nästan bokstavligt) i regeringskansliet och fått allt man pekat på, (eftersom S-regeringen behövde MP-rösterna i riksdagen). Att utmåla sig som offer har blivit ritual inom vänstern.
Borås Tidning har läst Fridolin och skriver i ledaren, Stackars 80-talister, eller?
Det är dock något ironiskt över att någon som själv lyckats så väl – vid 25 års ålder har Gustav Fridolin redan avklarat en karriär som riksdagsledamot – väljer att måla en bild som är så svart.
Genom att blicka både bakåt och framåt inser nog de flesta att det inte är så illa ställt trots allt.
Till att börja med har ju vissa generationer i vårt land faktiskt växt upp då barnbidrag inte fanns, klasserna [i skolorna] var kolossala och fritidsgårdar inte existerade som begrepp. Till skillnad från dem som var unga under 1930- och 1940-talet, då maten ransonerades under kriget och aga förekom i skolorna, har nog 80-talisterna haft det hyfsat.
Ja, det är ett hån mot människor som verkligen upplevt eller hamnat i problem att en övergödd maktslyngel som Fridolin anser det ”fint” att utpeka sig själv som offer.
(Andra intressanta bloggar om politik, Gustav Fridolin, offer, offerroll, Miljöpartiet)