Gunnar Wetterberg jobbade en gång åt finansminister Kjell-Olof Feldt (S) och har skrivit en hyllat biografi över Axel Oxenstierna. I nya numret av Axess skriver han om Anders Borg under rubriken “Den akademiske finansministern” (ej online):
Ett av regeringen Reinfeldts mest medvetna bidrag till regeringskonsten är försöken att nyttiggöra den ekonomiska forskningen. Mer än någon annan står finansminister Anders Borg för den satsningen, även om den satt sina spår även inom andra departement.
Wetterberg menar att Borg vände sig mot “ideologisk” ekonomi från alla sidor i debatten. Han vill följa den konsensus som ekonomer av facket utvecklat. Men nu går finansministern ändå emot Lars Calmfors och Assar Lindbeck som förspråkat en mer aktiv finanspolitik än regeringen, skriver Wetterberg och forstätter:
Har regeringen lämnat ekonomernas konsensus därhän? Nej, jag tror det finns ett bättre svar. Även om krishanteringen kan hitta stöd i mönster och teorier, så handlar den ytterst om avvägningar i delvis ganska nya och ovana lägen. Debattens nationalekonomer har inte samma tillgång till data och omvärldsanalys och samma möjligheter att köra beräkningar fram och baklänges som tjänstemän i Finansdepartementet och på Riksbanken och Konjunkturinstitutet. Krishanteringens fråga är inte bara vad, utan också när och hur mycket.
Exakt. Det gäller att gardera sig för en uthållig krisbekämpning. Wetterberg pekar på att 1990-talskrisen började i oktober 1990 men toppen för socialbidragsutbetalningar i kommunerna skedde först 1997-98. Därför kan inte finansministern bränna allt krut nu. Det måste finnas krafter kvar om återhämtningen avbryts och nya fall i konjunkturen sker.
Wetterberg “har stor respekt för Borgs betoning av krishanteringens uthållighet”, men tillägger det andra tagit upp: att tidigarelägga investeringar som ändå måste ske, exempelvis i mellanboende för fyrtiotalisterna för att dämpa kommande behov av omsorgsinsatser och samtidigt lösgöra bostäder för yngre.
Men samtidigt får man inte glömma att internationella organ, som OECD rankar den svenska statsbudgeten för 2009 som en av de mest expansiva i väst.
Det handlar som sagt om avvägningar. Inför valet nästa år kommer svenska folket att kunna jämföra finansminister Borgs och Alliansregeringens avvägningar med andra länders, och se om Sverige klarat sig bättre eller sämre än snittet.
(Andra intressanta bloggar om politik, Lars Calmfors,Anders Borg,skatter, ekonomi, krispolitik, ekonomisk politik, finanspolitiska rådet, konjunkturpolitik)