Många menar att EU-kommissionären Margot Wallström skulle kunna rädda Socialdemokratin om hon bara ville återvända till svensk inrikespolitik efter tio år i lyxen och flärden i Bryssel.
Men när man tittar på vilket betyg Wallström fick av svenska folket då hon var minister, tyder det knappast på att hon är den stora stjärna som hon nu utmålas som. Wallström fick lägre betyg än till exempel Lena Hjelm-Wallén och samma betyg som Laila Freivalds.
Det är alltså snarare hennes frånvaro från svensk inrikespolitik som gjort att hon framstår som något hoppfullt.
Jag tycker den här dynamiken är väldigt märklig. Vi såg hur den spelade Moderaterna ett spratt i mitten på 1990-talet, då Carl Bildt var avlägsen parti- och oppositionsledare på Balkan. Bildts popularitetssiffor steg ju längre han var borta från inrikespolitikens vardag. Men när han kom tillbaka till valrörelsen 1998 blev det ännu en borgerlig förlust.
Att någon som representerar EU-byråkratin, som Wallström ju faktiskt gör, kan bli omgärdad av denna glans och popularitet — om än mer yta än djup — tycker jag är än märkligare.
Helsingborgs Dagblad skriver om Den gåtfulla i Bryssel. Men min association till Greta Garbo — den oåtkomliga, frånvarande — var inte temat för artikeln, utan att Wallström så bestämt säger nej till att komma tillbaka till den S-märkta inrikespolitiska gyttjebrottningen.
Då tycker jag hennes nej tack är betydligt mer begripligt än den svenska opinionens glansfyllda uppfattning om henne.
(Andra intressanta bloggar om politik, Europa, EU, EU, Margot Wallström, Socialdemokraterna)