I Washington Post skriver medieanalytikern Howard Kurtz en lång och intressant artikel om tidningarnas missade chanser, The Death of Print? Han skriver med anledning av att allt fler tidningsredaktioner tvingas skära bort i storleksordningen en tredjedel av sin personal:
Ledningarna för [tidnings]företagen bär en stor del av skulden. År 1993, just före det att internet blev en konsumentdriven kraft argumenterade jag i en bok för att tidningarna blivit alltför försiktiga och tråkiga, skräddarsydda främst för insiders. Tillväxten i starkt lönsamma tidningar med monopolställning i flertalet städer gjorde dem färglösa och rädda för kontroverser.
Sedan förändrade internet Amerika, men tidningarna förblev fast i ett tvådimensionellt tänkande. De skapade websidor som var statiska kopior av den tryckta tidningen. Det var dåligt med uppdateringar och känslan för nätets dynamik var svag, och när jag startade en blogg för washingtonpost.com år 2000 hade jag inte mycket av sällskap i mainstreammedia.
De missade möjligheterna var oändliga. För första gången på ett halvt århundrade kunde tidningar tävla mot television med rapportering i realtid, men gjorde det inte. Boston Globe förre ägare avvisade 1995 ett erbjudande för grundaren av Monster.com att göra tidningen online, innan hans egen sida blev en stor succé. Varför skapade inte etablerade tidningar motsvarigheten till Craigslist, Huffington Post, Google News, Twitter eller andra sidor som utvecklat nyheter och information?
Intressant analys.
Och jag upplever att mainstreammedierna fortsätter göra bort sig. Genom att tumma på källkritiken, opartiskheten och reducera sig till ryktesspridare, förstör man det anseende och den ställning man fortfarande har hos folket.
Även om jag tillhör de första som började blogga politik i Sverige, har jag aldrig sett internet som en ersättning för professionella nyhetsorganisationer. Jag vill helst kunna länka till faktauppgifter från en avsändare som jag kan lita på. Men tyvärr urholkar medieföretagen detta anseende genom att fångas av propaganda och vinklade utsagor som presenteras som opartisk fakta.
Jag hoppas att medieorganisationerna finner sin roll som trovärdiga, pålitliga nyhetsförmedlare. Det kräver mindre personal, men är en central institutionell uppgift i en civilisation som vår. Kommenterandet får man överlåta åt andra.
Renodling med andra ord. Eller undergång.
(Andra intressanta bloggar om media, medier, mediekritik, journalistik)