Idag för 200 år sedan: Riksdagen godkände statskuppen

År 1809 är ett av de viktigaste i vårt lands historia. Det var då dagens Sverige tog form. Och det skedde genom en statskupp. Kungens abdikation godkändes av riksdagen för idag exakt 200 år sedan.
I början av mars satte överstelöjtnant Georg Adlersparre, 49, den Västra armén i rörelse från Värmland mot Stockholm i syfte att avsätta kung Gustav IV Adolf. Georg Adlersparre var inte bara  framgångsrik militär, utan också ordförande i Vetenskapsakademin i Stockholm.
Ett skäl till att han kunde ta initiativet var att han räknade med att de danska och norska trupper som stod i Norge, inte skulle anfalla Sverige därifrån. Övriga svenska förband var upptagna, antingen i Skåne som skydd mot eventuellt anfall från danska och franska trupper över sundet, eller i norr där de ryska trupper som intagit Finland fortsatte in i nuvarande Sverige, både i Västerbotten och Norrbotten.
Trots krisen var Gustav IV Adolf ingen samlande gestalt, utan tvärtom ytterst impopulär. Den tändande gnistan som fick missnöje att explodera i uppror var att kungen degraderade hela regimenten för bakslag i strid med ryska trupper i Finland.
Georg Adlersparre kunde Montesquieu och skrev artiklar som argumenterade för maktdelning, vilket censuren slagit till emot. Idéer av detta slag var förbjudna. I vissa texter talade Adlersparre till och med för den ”Nord-Amerikanska Statsförfattningen”, alltså avskaffande av monarkin.
I sin bok ”Kärlek och krig: revolutionen 1809” (Bonnier 2009) skriver dock Anders Isaksson om Adlersparre:

Han tog den stora personliga risken att träda fram som upprorsmakare, men vilka mål han än kan ha haft för den revolution som han drog igång, så gled de honom ur händerna. (s 142)

En viktig orsak är att general Karl Johan Adlercreutz, 52, gick händelserna i förväg, när det stod klart att Västra armén var på väg. Med några andra officerare gick han upp till slottet den 13 mars 1809 och grep kungen.
Därmed uppstod två falanger i revolutionen, för Adlercreutz ville något mycket mindre än en konstitutionell förändring. Många officerare ville endast landsförvisa Gustaf IV Adolf. Allt annat kunde förbli vid det gamla. Hertig Carl skulle bli regent och Gustaf IV Adolfs 10-årige son fortsatt vara kronprins.
När Västra armén marscherar in i Stockholm 22 mars, tar inte Adlersparre över kommandot över skeendet i huvudstaden. Fram till dess att riksdagen öppnas den 9 maj, pågår ett intrikat maktspel. Och medan revolutionärerna träter svär Finland trohet mot den ryske tsaren den 28 mars.
Svenskar har aldrig varit bra på revolution!
Adlersparre tonar ner sina politiska krav och vill att riksdagen ska utse ny tronföljare, som den barnlöse hertig Carl kan adoptera. Kvarstår gör dock kravet att ingen ur Gustaf IV Adolfs familj ska komma i fråga, och i en promemoria föreslår Adlersparre att personer ur de ofrälse stånden (icke adliga) ska kunna bli ministrar och höga tjänstemän i kungens närhet.
Det låter inte särskilt radikalt, men var det. I verkligheten fick Sverige sitt första statsråd ur borgarståndet först 1829 och den förste bonden vid kungens bord tillträdde 1905 — nästan 100 år senare.
Men även detta krav — att riksdagen ska avgöra vem som ska bli kung — vänder sig många officerare och kungliga ämbetsmän emot. Adlersparre och hans närmaste ”frukta stora och vådeliga omhvälfningar före Riksens Ständers sammankomst”, som en av dem skrev. Med hjälp av riksdrotsen Carl Axel Wachtmeister får man dock med sig hertig Carl på att inte föregripa riksdagens avgörande.
Dagarna fram till riksdagens öppnande 9 maj växte anseendet för den moderate generalen Adlercreutz, medan Västra arméns revolutionsledare Adlersparre tappade förtroende. Adlersparre levde inte upp till sin ”ryktbarhet som ifrare för ett lagbundet och tillika på verklig frihet fotadt samhällsskick”, som majoren i Västra armén, Carl Henrik Anckarsvärd, skrev senare i sin biografi.
På morgonen den 9 maj, när stånden begav sig till rikssalen i slottet för riksdagens öppnande, kom nyheten att Napoleon segrat över den österrikiske kejsarens trupper vid Rohr. Man hoppades att det skulle lindra den trängda svenska situationen.
I rikssalen lästes den villkorslösa abdikationen upp som Gustav IV Adolf några dagar tidigare undertecknat. Baron Lars August Mannerheim fick sedan ordet för den vidräkning med den avsatte kungens styre som rättfärdigade folkets uppsägning av sin lydnad till honom. Mannerheim frågade sedan om riksdagen ville bifalla denna vidräkning och fick ett rungande ja som svar.
Senare gjordes liknelser vid den amerikanska självständighetsförklaringen 4 juli 1776, men till de konstitutionella konsekvenserna var den svenska statskuppen ännu oklar den 9 maj 1809. Man hade avsatt kungen, men vad skulle komma sedan?  
Skillnaden med den amerikanska revolutionen är slående. De amerikanska kolonierna ville inte bara bli av med den brittiske kungens beskattningsrätt, de ville bygga ett samhälle av och för medborgarna. I Sverige avsatte man kungen, men det rådde oenighet om hur mycket av andra förändringar som skulle ske. Och till skillnad från i USA där frihetsivrarna tog kontrollen, tog pragmatikerna (som alltid) över i Sverige.
Först flera dagar senare tillsattes ett utskott som skulle utarbeta förslag till ny grundlag.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , , , )