Europeisk provinsialism bakom idylliserad mångkultur

Det finns vissa poänger när Mark Mazower i Financial Times i en recension kritiserar varningar och överord i debatten om att islam kommer att ta över Europa, Reflections on the Revolution in Europe.
Så lyder titeln på Christopher Caldwell nya bok om muslimsk immigration till Europa. Cardwell är kolumnist i Financial Times mfl och redaktör för Weekly Standard. Recensenten Mazower är Columbia-professor i historia, och pekar på att försöken att anpassa europeiska länders lagar till islam ”generellt har resulterat i juridiska bakslag”, medan andra grupper än muslimer lyckats inskränka yttrandefriheten (som franska förbudet att förneka folkmordet i Armenien 1915).
Mark Mazower ser i varningarna för muslimskt övertagande oro för det som faktiskt sker — västvärldens minskade inflytande i världen:

Som koncept har idén om väst alltid haft en expansivt självsäker sida. Men i årtionden har den ocskå burit på oro för sin egen kulturella tillbakagång, en rädsla som svarar mot Europas kraftigt försvagade position i världen efter 1945.

Det ligger något i det, men Mazower demonstrerar sedan en häpnadsväckande uppfattning som i ett gör Caldwells varningar mer befogade. Mazower menar att islam ”faktiskt nästan är vad européer borde sträva efter”.
När jag läser Christopher Caldwell summera sin bok i senaste numret av Prospect Magazine, Fear masquerading as tolerance, ser jag klara övertramp som när han citerar en kvinnlig italiensk författare som sagt att kvinnor av god smak inte gifter sig med en arab. Just den sortens generaliseringar är oacceptabla och förstör en redan känslig debatt.
Jag vägrar se människor som kollektiv, och den som läser mina texter ser att jag alltid håller isär ideologier, religioner och idéströmningar, som islam, från enskilda människor. Lika lite som man kan säga att alla marxister bär på gemensamma personliga drag, kan man säga det om muslimer. Här gör alltså Caldwell ett lika häpnadsväckande och långtgående utspel som Mazower. (Den ene stöter reflexmässigt bort och den andre ger upp sin egen civilisation.)
Och tanken slår mig att det är dessa övertramp som gör en seriös debatt om integration så svår. Många vill gräva skyttegravar och snabbt bedöma folk som vänner eller fiender. Och jag har märkt att det inte minst gäller folk som kallar sig liberaler.
Men man är inte liberal om man inte är nyfiken på debatt i sak. Och jag kommer aldrig att låta andra sätta gränser för vilka frågor jag diskuterar.
För trots att man inte behöver hålla med vad dessa båda amerikanska herrar säger om Europa, tycker jag det är värt att uppmärksamma — inte minst eftersom vi européer tycks så förlamade att vi inte själva klarar av att föra en vettig idédiskussion.
Exempelvis har Christopher Caldwell i sin Prospect-artikel intressanta perspektiv och poänger som Mark Mazomer förbigår med tystnad. Cardwell skriver:

Mångkultur beskriver både en sociologisk realitet (det finns många med utomeuropeisk bakgrund i Europa) och en ideologi (det bör finnas allt fler med utomeuropeisk bakgrund i Europa). Ideologin är helt samstämmig med den neutralitet mellan kulturer som gifts samman i bygganet av det europeiska idealet. Mångkultur har dock aldrig kunnat bli ett stabilt eller neutralt ideal eftersom européerna inte vetat tillräckligt mycket om andra kulturer för att skapa ett. Medan européer relativt enkelt kunnat avväpna och genomskåda sina egna fördomar, har fördomarna hos andra etniska grupper varit osynliga för dem. I hjärtat av europeisk universalism finns europeisk provinsialism.

Detta är ju något som fattas i svensk debatt: vilka fördomar har invandrarna? Mot andra invandrargrupper likväl som mot ”svennar”? Vilka värderingar och beteenden är det som kommer till Sverige tillsammans med immigranterna?
Jag har följt svensk politik sedan snart 30 år, och min bestämda uppfattning är att vi har en mentalitet som utgår ifrån att immigranter blir ”som svenskar” så fort de kommer till Sverige. Snacka om provinsiellt tänkande!
Men hela vår världsbild bygger på att det är så. Att ifrågasätta det är per definition rasism, eftersom det betyder att vi säger att nyanlända är annorlunda än infödda. Men hur skulle de kunna vara något annat? De kommer från andra samhällskulturer med andra traditioner. Självklart måste de vara färgade av dem, på samma sätt som vi med långa anor i Sverige är färgade av det.
Att konstatera olikhet är inte rasism. Men många tror att det är så. Och därför har det varit så tyst.
Men tystnad löser inga problem — tvärtom. När missförstånd och bristande förstående lämnas obearbetad växer motsättningarna dramatiskt. Det vet alla som varit på en arbetsplats där obearbetade konflikter funnits. Lösningen är att tala öppet om motsättningarna.
Dit har vi inte kommit, varken i Sverige eller Europa. För bara amerikaner vågar diskutera våra problem…
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , , , , )