Fredrik Segerfeldt rapporterar i sin blogg från möte med biståndsminister Gunilla Carlsson (M):
Vi vet inte om biståndet skapar utveckling i fattiga länder, sa hon vid [gårdagens] presskonferens. Ministern påpekade också att biståndet kan ha negativa effekter på utvecklingens förutsättningar.
Då kanske vi äntligen kan börja få en rimlig diskussion om detta politikområde.
Ja, här finns mycket gammal bråte att röja upp i, byggd på naiva föreställningar om vad bistånd kan, inte kan och borde göra.
Bistånd borde i högre grad handla om att skapa infrastruktur för tillväxt — alltså allt från säkerhet (militära insatser) till lantmäteriverk och domstolar. Bara om medborgare kan skydda sina tillgångar, även om de är små, kan ekonomin växa inifrån.
Men eftersom biståndet varit styrt av socialistiska villfarelser har biståndet ofta gjort större skada än nytta, genom att slå sönder den lilla handel som fanns. De som odlade fick se sig gå miste om intäkter, eftersom spannmål och annat dumpades från utlandet. Därmed har fler människor gjorts beroende av socialbidrag från det vita Europa. Bistånd har istället för “hjälp till självhjälp” blivit “hjälp till hjälplöshet”.
(Andra intressanta bloggar om politik, bistånd, biståndspolitik, FN, FN, Sida, demokrati,MR, korruption)