Förlåt rubriken, men jag kan inte låta bli med tanke på att vissa försöker utmåla dagens unga vuxna som förtryckta och missgynnade. En intressant replik på denna ”anklagelse” står Johan Staël von Holstein för i Svenska Dagbladet, Dagens unga är passiviserade:
Nyligen deltog jag i Kvällsöppet i en debatt om den höga svenska ungdomsarbetslösheten. En av aspekterna i diskussionen var huruvida 80-talisterna var lata. Det slog mig då att de nog snarare är passiviserade. För med en enkel analys kan man snart konstatera att det aldrig funnits en generation med bättre förutsättningar än 80-talisterna.
Så är det ju. När jag — som 60-talist — gick grundskola fick jag lära mig att räkna på kulram och räknesticka. Jo, det är sant! Miniräknare kom först i 9:an, och en ”dator” fick jag första gången sätta mig vid på tredje året på gymnasiet — en ABC80 som vi fick lära oss lite koder i DOS på. Det var väl ungefär då det första TV/data-spelet blev succé i Sverige: Pong.
Med andra ord: vi 60-talister har en enorm nackdel gentemot 80-talisterna som växte upp med datorer som något självklart. Vi 60-talister hölls länge tillbaka av proppen Orvar, i form av 40-talisterna, och kommer förmodligen att konkurreras ut av senare generationer som är ett med digitala tekniken. Så om vi ska snacka om vem det är mest synd om, så…
Men ni hör själva — hela det här resonemanget är ju larvigt.
Det handlar om att vi som människor bör vara nyfikna, intresserade och satsa framåt, vilken generation vi än tillhör. I USA är 30-talister fortfarande i farten i yrkeslivet. Det hänger på oss själva, med vilken attityd vi möter den alltid tuffa verkligheten. Oavsett när vi är födda handlar det om att lära sig av motgångarna, och gå vidare mot nya mål. Aldrig ge upp. Livet är en kamp.
(Andra intressanta bloggar om politik, 80-talister, generation y, företagande, entreprenörskap, arbetsmoral, tillväxt, livschanser, offermentalitet, bidrag, bidragskultur)