Sverigedemokraterna – ett parti bland andra?

Min inställning till hur Sverigedemokraterna ska behandlas överensstämmer med det Lars Ohly (V) — av alla — har sagt: partiet ska bemötas med argument, inte isoleras eftersom SD då kan uppfattas som martyrer.
I nya numret av Fria moderata studentförbundets tidskrift Svensk Linje (nr 1/2009 finns ej online än), intervjuas Per Gudmundson, ledarskribent på Svenska Dagbladet. Han får där frågan om Sverigedemokraterna:

Per Gudmundson säger att det vore kontraproduktivt att helt distansera sig ifrån ett spärrpasserande SD i en regeringsbildning.
– Det är livsfarligt att diskutera som man gör i dag om att aldrig regera med stöd av populistpartier. Man riskerar att hamna i en situation där de växer i stöd hos en tredjedel av befolkningen och blir regeringsbildare.
När det i övriga värdelösa Integrationsverket fanns, gjordes årliga mätningar av främlingsfientligheten. I senaste mätningen från 2005 ställdes frågan om de svarande ville ha fortsatt invandring. 46 procent svarade nej i mer eller mindre grad. Där ligger den övre gränsen för främlingsfientlig populism. Då är det bättre att plocka SD till regeringsunderlaget, än att låta partiet växa till sin fulla potential.

Gudmundson skissar också hur SD kan neutraliseras med några ”politiska köttben”, som innebär att några få människor tvingas göra mindre anpassningar: som att slöjor kan förbjudas på vissa ställen, att badhus motarbetar könssegregation, och att friskolor inrättas på ett annat sätt. Det är symbolfrågor som annars kan bli viktiga röstmagneter för ett populistiskt parti.
Jag tycker inte om när värdefrågor reduceras till att bara vara taktiska.
Partier och regeringsalternativ ska förhålla sig till sakfrågorna. Och då finns det starka skäl att förändra den totalt misslyckade integrationspolitiken — oavsett vilka opinionssiffror Sverigedemokraterna får.
Det handlar inte om ”köttben”, det handlar om huruvida förslagen är rätt eller fel.
Här i bloggen argumenteras för att som mål ange assimilering, medan integration är metoden. Därmed är de förslag Gudmundson nämner rimliga. Men inte därför att Sverigedemokraterna vill så, utan därför att det är viktigt att immigranter i Sverige lär sig de kulturella regler som har och kommer att gäller här.  
Jag vill vända på steken och hävda att Sverigedemokraternas stöd i opinionen beror på att de etablerade partierna blundar för problem som finns i verkligheten. Om partierna inte erkänner den verklighet som väljarna befinner sig i, kommer väljarna att söka sig till partier som tar sig an problemen. Sådan är demokratin. Hos oss kan man inte göra som i Sovjetunionen — lägga locket på och låtsas som att det regnar. I en demokrati kommer väljarna att reagera.
Jag ser Sverigedemokraterna som väljarnas bestraffning av de mediala och politiska etablissemangen därför att dessa inte lever inte upp till kraven på öppenhet i invandrarfrågan. Ska partierna slippa denna bestraffning måste de ta oro och kritik på allvar. Inte vända ryggen till.
Partierna måste utveckla en värdegrundad hållning som är trovärdig. Inte kasta köttben. Det genomskådar väljarna.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , , , , )