Socialliberaler tror mer på staten än på människorna

Det är ett för socialliberalismen representativt resonemang som Håkan Boström på DN:s ledarsida för fram när han recenserar Timbroduellen mellan Roland Poirier Martinsson och Johan Norberg i tisdags, Liberalism: Maktbalans är frihetens grund.
Först avvisas civilsamhället, som förtryckande:

Den liberala invändningen är att människor behöver nödutgångar även från civilsamhället. Annars blir de små gemenskaperna också förtryckande. Intoleransen är det konservativa samhällets pris för en begränsad stat.

Sedan hyllas staten, som befriare:

Men om inte friheten ska urarta till att den enes frihet blir den andres förtryck, så är en sådan balansakt nödvändig … Statens makt får inte bli för stor – men inte heller för liten.

Det är staten som ska rädda människorna från varandra.
Men hur i herrans namn kan man anse att de frivilliga gemenskaperna i civilsamahället är mer ”förtryckande” än den statliga tvångsmakten som är tvingande?
Detta har aldrig någon socialliberal lyckats förklara för mig. Därför drar jag slutsatsen att socialliberaler, likt socialisterna, hyser ett stort förakt för individen och anser att politiken måste rädda människorna från sig själva.
Jag har aldrig hört en socialliberal, som Birgitta Ohlsson (FP), kunna förklara varför staten bättre vet hur föräldrar ska fördela sin föräldraledighet. Hon anser att hon vet vad som är rätt, och därför vill hon med statens tvångsmakt tvinga föräldrar att göra som hon vill. Här smälter socialliberalism och socialism samman. Det är samma människosyn: ett elitistiskt förakt för medborgarna som man inte anser kan fatta rätt beslut i sin vardag.
Det sköna med tisdagens Timbroduell var att där fanns inte ett spår av detta människoförakt.
Både Johan Norberg och Roland Poirier Martinsson tror på människan, medan socialliberaler och socialister vill sätta henne under statens förmyndarskap.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , , , , , , )