Även om Financial Time-kolumnisten Clive Crook inledningsvis är devot på det där sliskiga sättet som alla medier är gentemot Barack Obama, kommer han fram till tänkvärda poänger om den nye presidentens utrikespolitik, In search of an Obama doctrine:
En aspekt av denna pragmatism är presidentens önskan om att bygga allianser och närma sig gamla fiender, och arbeta för amerikanska mål genom samarbete snarare än konfrontation. Problemet är att de flesta amerikanska presidenter — inklusive Obamas företrädare — hade samma ansats till dess världen började bitas. Utrikespolitiska doktriner testas bara när samarbete för ömsesidiga intressen misslyckas att uppnå resultat, och de svåra val som Obama säger sig villig att göra faktiskt måste göras.
Även om det är alldeles för tidigt att avskriva Obamas charmoffensiv, kan man knappast beskriva den som särskilt framgångsrik. Han reste till Europa och möttes av jubel vart han än framträdde; presidenter och premiärministrar uppträdde som fnittriga tonåringar när de fotograferades med honom. Ändå reste han därifrån tomhänt: ingen samordning av den ekonomiska stimulanspolitiken och inga meningsfulla åttaganden om nya militära trupper till Afghanistan. Att döma av utfallet, skulle hans företrädare [George W Bush] kunnat göra mycket sämre?
Just det. Vi har hittills bara sett bländverk från president Obama. Inga resultat.
Clive Crook pekar också på att Obama snarare tappat i prestige gentemot Iran som fängslat en amerikansk journalist som arbetat sex år i landet (och alltså inte rördes under Bushs tid i Vita huset). Nordkorea går ostraffat efter missiluppskjutning. Ryssland hånar Obama, genom att offentligt säga nej till en diplomatisk trevare om att USA var villig att diskutera missilförsvaret i Polen och Tjeckien om ryssarna hjälpte till med Iran. Artikeln fortsätter:
Snart måste världens politiska ledare som säger att de beundrar Barack Obama bjuda tillbaka med mer än varma ord … Om USA:s allierade fortsätter kräva förmåner av samarbetet men utan att betala kostnaderna, kommer Obamas respekt för dem att försvinna, liksom Obamas respekt hos amerikanska folket — och det kan bli slutet för Obama-doktrinen i utrikespolitiken.
Exakt. Europa har länge krävt multilateralism, nu erbjuder Obama det. Men multilateralism betyder inte att USA bara ska närma sig Europa, utan Europa måste svara med att också ta sin del av ansvaret. Obama ställer krav. Är Europa villigt att svara upp mot dem?
(Andra intressanta bloggar om USA, säkerhetspolitik, utrikespolitik, Barack Obama, Bush, Bush, diplomati, internationell politik, Vita huset, Europa)