I veckan presenterade tankesmedjan Captus den nya boken Mellanförskap – mellan utanförskap och integration av Nima Sanandaji (köp hos förlaget Vulkan).
Han visar på de enorma motsättningar som finns mellan de svenska ambitionerna att integrera och de institution och system som i praktiken omöjliggör just detta.
Denna fatala motsättning förklarar varför Mona Sahlins integrationsexpert Masoud Kamali kan tala om hela svenska folket som systematiska rasister, samtidigt som Sverigedemokrater kan tala om lata invandrare som bara lever på bidrag.
Kamali kan peka på att invandrare inte får jobb, även om de flesta vill jobba. Förklaringen för honom blir rasism. På samma sätt ser sverigedemokrater hur invandrare faktiskt lever på bidrag, och drar slutsatsen att de vill göra det.
Nima Sanandaji ser däremot något dessa inte ser: institutionaliseringens förbannelse. Eftersom fackföreningarna inte velat ha arbetskraftsinvandring, har de flesta som kommit till Sverige under senare årtionden kallat sig flyktningar (”Det blir så, eftersom det står flyktingmottagning på dörren”, som förre socialdemokratiska migrationsministern Jan O Karlsson uttryckt det). Därför har invandrare tagits emot som om de är offer som inte kan ta hand om sig själva, även om utbildningsnivån i många fall varit mycket hög. Man har blivit hänvisad till socialtjänsten, de som normalt tar hand om missbrukare och socialt utslagna.
Så här skriver Sanandaji:
Ett intressant perspektiv på utvecklingen i invandrartäta och marginaliserade områden ges av Jan Sjunnesson Rao. Han är folkskolelärare, journalist och tidigare orförande för Vänsterpartiet i Uppsala. De senaste tio åren har han arbetat från och till med olika projekt … bland annat som bitr rektor för Hjulstaskolan i Tensta … Att segregerade invandrartäta områden växer fram hör ihop med bidragsberoendet och det faktum att bidragen främjar en viss kultur där man inte förväntas följa samhällets normer.
”Stöder man grupper av människor med bidrag så skapas en viss kultur. Det som bildas i invandrartäta områden är inte iransk eller turkisk miljö, utan en invandrarkultur som anser att man är olik svenskarna …” Problemets natur har enligt Jan att göra med att det är skillnad på hur socialpolitik fungerar i teorin och i det verkliga livet. Genom en felaktig politik går vi allt längre bort från det som beslutsfattarna egentligen vill uppnå. Jan fortsätter:
”Beslutsfattarna har trott att den offentlig sektorn i alla lägen är god, och gör gott. Men det offentliga har sin egen logik, där de anställda i invandrartäta områden inte vill ta konfrontationer. Man skapar en tjänstemannakultur där tjänstemännen ser till sina privilegier och det skapar inte en bra kontakt. Vi är blåögda och tror att man genom social ingenjörskonst kan klara allting.” (sid 30-31)
Sanandaji visar sedan i siffror hur illa det är:
Hur har det gått för de iranier och turkar som har utvandrat till Sverige respektive USA? De iranska och turkiska invandrarnas inkomster från arbete under perioden 1993-2000 var endast 61 resp 74 procent av infödda svenskars.
I USA var situationen den motsatta. År 2000 nådde där heltidsarbetande födda i Iran i genomsnitt 136 procent av infödda amerikaners inkomster. Motsvarande siffra för personer födda i Turkiet var 114 procent. Detta även om genomsnittsinkomsten är betydligt högre i USA än i Sverige. Det innebär att den köpkraftsjusterade arbetsinkomsten för turkar var dubbelt så hög i USA som i Sverige. För iranier var den nära tre gånger så hög! (sid 82)
Men är inte en ambitiös politik för integration bra? Sanandaji skriver:
[Professor Jan] Ekberg frågar sig om det finns något samband mellan ambitionerna på integrationsområdet och sysselsättningsgraden. Han kommer fram till att det är svårt att omedelbart finna något [positivt] samband. Bland EU:s 15 tidigare medlemsländer rankas Belgien och Sverige högst … när det gäller ambitioner på integrationsområdet. Ändå återfinns dessa länder bland de fyra med störst skillnad i sysselsättningsgrad mellan utlandsfödda och infödda. USA och Portugal, som nästan helt saknar integrationspolitik, har samtidgt hög sysselsättningsgrad bland utlandsfödda. (sid 72)
Den extremt paradoxala slutsatsen av detta blir: ju högre ambitioner på integration via politik, desto större segregering.
Problemen med att komma in i det svenska samhället löses inte med att man ”öser pengar på bidrag och statliga projekt”, eftersom de leder till passivitet och bidragsberoende. ”Vägen framåt ligger i att uppmuntra till entreprenörskap, studier och arbete”, avslutar författaren (sid 89-90).
Jag vill hävda att Nima Sanandaji i denna bok gör det viktigaste inlägget i integrationspolitiken på många år.
Jag vänder mig dock mot termen ”mellanförskap”. Sanandaij använder det för att peka på att inte alla invandrare hamnar i bidragsberoende utanförskap. Många når framgångar och finns i ett tillstånd mellan totalt utanförskap och full assimilering. Men vad betyder detta? Föreningen Mellanförskapet vänder sig mot att bli en del av det svenska samhället. Alltså en form av frivilligt utanförskap.
Det råder redan total förvirring om vad integration och assimilering betyder. Integration betyder i officiell politik att infödda svenskar har samma krav på sig att förstå invandrarnas kultur som invandrarna har att förstå den svenska. Detta är absurt. Vi lever i Sverige. Här är svensk kultur normen — uttryckt i språket, lagarna och de sociala koderna. Utan dem kan man säkert vara kung i Mellanöstern, men man är ingenting i Sverige. Och lever man i Sverige gäller det att anpassa sig till det svenska.
För mig är det assimiliering. Jag använder den amerikanska uttolkningen av begreppet. Att man anpassar sig till majoritetssamhället för att få jobb och göra karriär, för att skapa sig en dräglig tillvaro, betyder inte på något sätt att man måste avsäga sig sin identitet. Också svenskar har olika identiteter. Men identiteterna får inte sätta hinder i vägen för att lyckas i det samhälle man verkar. Man kan inte fortsätta vara främling.
Därför kan man vara muslim i sitt hem, men inte upprätthålla traditionen att kvinnor vägrar ta män i handen som hälsning. Där gäller svensk tradition. Accepterar man inte det, väljer man att leva i segregation och utanförskap. Men då väljer man också att vända det samhälle man bor i ryggen. Man vägrar upprätthålla det samarbete som medborgarskapet innebär. Är det acceptabelt? Nej. Om man lever i Sverige måste man ta seden dit man kommit.
Alltså: integration som process gäller de nyanlända och målet är assimilering in i det svenska samhället på de områden som krävs för att kunna leva ett fullvärdigt liv i landet — i yrkeslivet, i umgänge i civilsamhället och i politiken. Tro och andra aspekter som kan utövas inom den privata sfären behöver däremot inte påverkas. Något mellanting ser jag inte behov av.
(Andra intressanta bloggar om politik, utanförskap, integration, integrationspolitik, assimilering, kristendom, islam, fundamentalism, kränkt, islamofobi, rasism, bidragsberoende, arbetslöshet)