På förmiddagen medverkade chefredaktörerna Jan Helin, Aftonbladet, och Thomas Mattsson, Expressen, i ett frukostseminarium hos Timbro Medieinstitut om rapporten Mediernas krig (se video från seminariet via länken och min recension i förra blogginlägget).
Bara att de är med och diskuterar en mediekritisk rapport av deras egna tidningar är en viktig händelse. Det visar att man tar kritik på allvar och är intresserad av att utvärdera det egna ansvaret.
Jag gav dem en eloge för det under frågestunden, innan jag tog upp en specifika frågor: varför problematiserades inte det höga antal civila offer, som båda redaktörerna poängterade i sina inledningar?
Hamaskrigarna bär inte uniform, därför har döda i strid räknats som ”civila” i medierapporteringen, trots att bloggar kunnat hänvida till palestinska människorättsorganisationer som förklarat att huvuparten av de döda varit män i åldern 20-40 år, alltså den profil som överensstämmer med Hamaskrigarnas. Hamas använde dessutom civila som sköldar och gömde sig i och anföll från skolor, FN-byggnader och sjukhus, vilket betyder att de gärna såg att deras egna dödades — det gav mediepoänger utomlands.
Dessa två förklaringar har inte fått någon framskjuten plats i svensk rapportering.
Jan Helin invände att man visst nämnt att Hamas gömt sig i sjukhus.
Men det är ju en väldig skillnad på att ”nämna” något i förbifarten, och att ta upp det som en bärande förklaring till det som sker.
I övrigt försvarade de båda redaktörerna sig enligt vanligt manér: tidspress, svårigheter att rapportera från kringsskådeplatser mm. Jan Helin gav dock rapportförfattaren Roland Poirier Martinsson rätt i att medierna inte tillräckligt satt in konflikten i sitt historiska sammanhang.
Thomas Mattsson såg ingen giltighet i kritiken och hävdade att Expressens bevakning varit balanserad. Man kan inte lägga någon vikt vid en genomgång där man lagt 30 dagars rapportering på bordet och räknat artiklar, menade han. Vilket är otroligt märkligt — vad är det läsarna tar del av, om inte det som står i tidningen? Vad annat kan man utvärdera?
För mig var det ytterst talande att de båda undvek att problematisera frågan om civila offer, särskilt som de själva så starkt betonade det stora antalet civila offer som en förklaring till vinklingen på bevakningen.
Jag kan inte tolka det som något annat än att man konsekvent valde att bortse från frågan varför så många utan uniform dog i Gazakriget. Man ville inte tala om att Hamas använd civila som kanonmat och man ville räkna Hamaskrigare som dödats i strid som civila för att förstora Israels ”brott”.
Till den dag då medierna slutar blunda för Hamas brott, finns ingen anledning att lätta på kritiken mot mediernas bevakning av konflikten.
Men att chefredaktörerna ställde upp på denna sorts utvärdering, där de visste att de skulle få kritik, är kanske det första steget i ett omtänkande? Jag hoppas det. För deras egen skull. Vem vill i längden köpa tidningar som förmedlar vinklad extremistpropaganda?
(Andra intressanta bloggar om politik, media, medier, mediekritik, journalistik, Timbro, Palestina, Gaza, Iran, fundamentalism, terrorism, Hamas, Mellanöstern, Mellanösternkonflikten, Israel, antisemitism)