Matt Drudge – mediavärldens Greta Garbo?

I magasinet New Republic jämför man IT-pionjären Matt Drudge — som har 20 miljoner besök per dag på sin nyhetssite Drudge Report och bland dem alla Amerikas mäktigaste i media och politik — med Howard Hughes, som levde i total och självvald isolering. För oss svenskar passar nog Greta Garbo som exempel på en eftertraktad person som gör sig otillgänglig.
När Matt Drudge för ovanlighetens skull besökte ett valmöte med Hillary Clinton under förra årets valrörelse, spred sig snabbt ryktet om hans närvaro bland journalisterna, skriver man i Underground Man: Where in the world is Matt Drudge?

När ryktet spridit sig om att Drudge fanns i lokalen, överöstes [Clintons pressekreterare] Tracy Sefl med SMS och mejl från ledande reportrar: ”Är du verkligen med honom?”, ”Kan du introducera mig för honom?”, ”Kan vi ses?”.
Upphetsningen var förståelig. Ett årtionde efter det att Drudge avslöjade Monica Lewinsky-affären fortsätter Drudge att vara en av de mäktigaste personerna inom journalistiken. I internet 2.0-eran ser hans webbsida inte ut att vara mycket för världen: en gammaldags layout som mest består av länkar till artiklar i andra publikationer … Men ändå, eftersom han har 20 miljoner hits per dag — och, ännu viktigare, eftersom hans sida slaviskt följs av reportrarna i Washington, politiska nyckelpersoner och TV-redaktioner — besitter sidan en slående förmåga att diktera vad som kommer att dyka upp i manstreammedierna.

Men trots det stora inflytandet jobbar Matt Drudge från sitt hem i Florida (dit han flyttade när skatterna i Kalifornien blev för höga), och han framträder ytterst sällan i politiska eller mediala rampljus. När han fick frågan som anspelade på att han var en ny Howard Hughes, svarade han med ett skratt och sa: ”Jag behöver inte gå ut där och prata.”
Så är det ju, konstaterar tidningen.
Ja, Drudge är ett fenomen. Inte minst därför att han till det yttre inte alls hänger med och gör sin nyhetssite flådigare. Den ser fortfarande ut som i webbens absoluta barndom under första halvan av 1990-talet. Och texten är absolut minimalistisk. Mycket sällan har han några undersidor. Allt får plats på första indexsidan.
Han bevisar ju bortom allt tvivel att det är innehållet som räknas. Ingenting annat.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , )

Rulla till toppen