När seminariet om den nya antologin Recept för vården (SNS) startade i förmiddags påpekade moderatorn Arvid Wallgren, forskningsledare på SNS, att vi i Sverige idag har tre gånger så många läkare som 1975 och mer än dubbelt så många sjuksköterskor som då. Men antalet patientbesök per läkare har halverats och är mindre än hälften så många som genomsnittet i OECD. Redan här antyds en omfattande ineffektivitet.
Den bilden bekräftades också av bokens redaktör, Jane Cederqvist, som varit statssekreterare inom det socialdemokratiska regeringskansliet. Hon menar att det är ointresse av att arbeta med logistik och flöden i vården som orsakar ineffektiviteten. Politiker tänker i strukturella grepp, i organiationsscheman, och vårdens “professioner, särskilt läkare, är inte intresserade av logistik och flöden”, sa hon.
Cederqvists budskap i boken är att det finns en effektiviseringspotential på hundratals miljarder. Det innebär att det finns utrymme för betydligt mer patientinriktad vård för de resurser som redan avdelas denna verksamhet varje år. Men det viktigaste är, menar hon, att vården med kvalitetsarbete kan minska oron och lidandet för patienterna, reducera onödiga skador och dödsfall, skapa bättre livskvalitet för patienter och anhöriga.
Men när det kommer till incitament blir hon otydlig. Hon tror inte nödvändigtvis att privat vård är lösningen. Men vad som skulle skapa förnyelsekraften i de existerande organisationerna sa hon inget om. Som gammal socialdemokratisk makthavare sträckte hon sig så långt som att säga att sjukvården inte behöver vara finansierad i nuvarande former, utan kan tänka sig försäkringslösningar “bara de är allmänna, omfattar alla och är jämlika”.
Mot slutet av seminariet sa hon också att nuvarande organisation “belönar det som är dåligt, exempelvis patientköer, medan det bestraffar det som är bra”. Detta är ju en viktig insikt om att incitament är viktiga och att nuvarande incitament verkar i fullständigt fel riktning. Man får vara glad över det lilla, när det gäller socialdemokrater…
Förmiddagens största behållning tycker jag opponenten Göran Henriks var. Som utvecklingschef i Jönköpings läns landsting slog han effektivt hål på den myt som flera av föredragshållarna ansåg som lösningen: mer storskalighet, mer sammanslagning av sjukhus. Han visade att det är andra än de största sjukhusen som klarar sig bäst när helheten bedöms. Han gjorde också det påpekande jag hade i huvudet hela förmiddagen: internationellt sett har Sverige redan väldigt stora sjukhus.
För att kunna styra en organisation mot värdeskapande produktivitet måste chefen kunna överblicka verksamheten och ha någorlunda nära kontakt med medarbetarna, menade Henriks. Han var också emot att “spara i rutorna”. Alltså organisationsschemats rutor. Det är istället i vårdkedjan — processen när alla olika aktörer runt patienten samverkar — som möjligheterna till effektivare arbete finns.
Göran Henriks betonade att vård har gått från att vara fastställande av en diagnos från en läkare, till att handla om att hjälpa patienten i dennes livssituation. Det handlar om att patienten ska känna systemtillförlitlighet. Han använde också ordet “kundskap”, vården måste ha medicinsk kunskap men också kunskap om kunden, mottagaren av vårdens tjänster. Det handlar, som Jönköpings landsting skriver i en folder, om en djup ömsesidig förståelse mellan patienten och den hon möter.
Jag tycker det var ett fräscht och friskt inlägg i jämförelse med storskalighetsivrarna som tror att sammanslagningar är lösningen på problemen. Min uppfattning är att storskalighet ofta är orsaken till problemen. Storskalighet försvårar styrning och ledning. Just det som sjukvården lider så fruktansvärt stor brist på.
Även om enigheten var stor om att det är i vårdens processer och flöden som produktiviteten kan höjas kraftigt, spretade förslagen om hur detta ska uppnås. Men alla var inne på att ledarskap och incitament är nödvändiga. Och hur skapas då gott ledarskap och incitament för effektivare arbete? Då hamnar vi återigen i konflikten mellan oss som tror på frihet och marknad, och dem som tror på toppstyrning och planekonomi.
Min uppfattning är att om medborgarna själva har kontroll över sin andel av sjukvårdsresurserna (helst i egen plånbok, men åtminstone genom vårdpeng), då blir man behandlad som en kund med makt att flytta resurserna bort från en enhet som inte uppfyller rimliga krav på bemötande och kvalitet. Därmed skapas incitament att sätta patienten i centrum, istället för i väntrum.
Se mer hos SNS: Om hur vården kan bli bättre för patienter och anhöriga. Mer om Göran Henriks: Utvecklingsarbete – mod att se saker med nya ögon, Näringslivet lär och inspireras av Jönköpings landsting. Se också Läkartidningen: Ingen söker vård i onödan och Patienternas efterfrågan feltolkas. Foto: Allan Seppa/SNS.
(Andra intressanta bloggar om politik, sjukvård, sjukförsäkring, vård, valfrihet, marknadsekonomi, planekonomi,vårdval, vårdval, SNS,sjuk, sjukdom, privatisering, privat vård, läkare, patient, kund, valfrihet)