Kloka ord av Åsa Moberg i ‘Recept för vården’

I dag höll SNS seminarium om en ny antologi om svensk sjukvård. Referat därifrån kommer strax. Först vill jag lyfta fram två av inläggen i Recept för vården, som visar hur fruktansvärt starka de politiska och ideologiska spänningarna — ja, mentala låsningarna — är i Sverige när det gäller just sjukvård. Jag kan inte komma på något annat samhällsområde än sjukvården där vi finner ett så hårdnackat motstånd mot att överge den blinda tilltron till planekonomins välsignelse.
Antologin inleds med flera färgstarka berättelser från vårdens och äldreomsorgens vardag ur patientperspektiv. Det är slående hur tydligt sjukvårdens problem här blir beskrivna. Och på seminariet kunde flera läkare med lång erfarenhet bara konstatera att berättelserna på inget sätt är unika, utan snarare kan kännas igen som vanligt förekommande. Att återge dem i bloggen är inte möjligt, eftersom det behövs ett antal sidor för att förklara situationen i varje enskilt öde.
Däremot förmedlar jag gärna de slutsatser som författaren Åsa Moberg drar, sedan hon berättat om sin cancerdöende kollega och vän, och om sin situation som anhörig när hennes far blev dålig. Hon skriver:

Tänk om vården i stället kunde arbeta efter patienternas och deras närmastes önskemål, ungefär som [näringslivet] … Butikssäljaren Karin Jönsson säger: ”Det grundläggande är att lyssna på kunden för att verkligen kunna fånga upp behoven. Det gäller hela tiden att vara uppmärksam.”
I vården verkar ingen tänka i sådana banor … Sjukvårdspolitikens hela idé är att gräla och att organisera om verksamheten vid politiska maktskiften … Det är synd om vården, som råkat bli det sista område där vänstern fortfarande hävdar att planekonomi fungerar. Det är som om vårdvärlden, med sjukhus organiserade efter militära 1800-talsprinciper och industriella 1900-talsmodeller, kommit fullständigt i otakt med samtiden.
I diskussionen om privat eller offentlig vård framställs det ofta från vänsterhåll som om det värsta öde som kan drabba en sjuk människa skulle vara att bli betraktad som ’kund’ i stället för patient. Jag har börjat tro att det är tvärtom: kunden har ju alltid rätt. Själva ordet ’patient’ utgår från vårdpersonalens behov: personalen har rätt, patientens uppgift är att tålmodigt foga sig [’patient’ betyder ju just ’tålmodig’ på engelska].
Politikernas självpåtagna roll i vården är att minimera konsumtionen. Utgångspunkten är att medborgarna inte begriper sitt eget bästa, fick de tillgång till privat vård som gick att köpa kanske de verkligen också skulle använda den — ve och fasa — på ett okontrollerat sätt! Ungefär som de köper glasögon idag, för fem miljarder om året. En tiondel skulle väl vara nog, inte behöver någon tre par glasögon? Fast jag och många andra ändå har det.

I dessa stycken fångar Åsa Moberg vad hela problemet inom sjukvården är: bristen på respekt för den moderna människan. Så fort vi går genom den offentliga vårdens dörrar ska vi flytta oss 50-100 år tillbaka i tiden och stå med mössan i hand, lyda och hålla käften.
Men denna gammalmodiga människosyn försvaras mycket, mycket, mycket starkt. Det framgår av andra inlägg i SNS-antologin. Exempelvis radar organisationskonsulten och förre sjukhusdirektören Lars Nordgren upp bekymren med att byta synsätt och betrakta människor med vårdbehov som kunder. Sida upp och sida ner lägger han sin panna i djupa veck och uttrycker oro över konsekvenserna av ”marknadsorientering” i vården. Så här låter det:

Men vad är det egentligen som tillförs, vad är det som elimineras och vad är det som tystas ner när marknadstänkande och kungbegrepp börjar användas inom sjukvården?

Han borde läsa Åsa Mobergs bidrag i boken. Inte med ett ord nämner han att kundtänkandet flyttar makt från den byråkratiska överheten till den enskilde och dennes anhöriga. Vad Nordgren syftar på när han talar om ”elimineras” är svårt att säga bestämt, eftersom han mest talar mellan raderna, men förmodligen är det jämlikhet. Samma sak med ”tystas ner”. Socialister sprider ju en skräckbild eftersom de fått för sig att företag förtrycker sin personal. Det är ju tvärtom.
Ingenting blir så nedtystat som oegentligheter i offentlig verksamhet. Av en enkel orsak: om det offentliga har monopol har varken anställda eller patienter någon annanstans att gå, om man kritiserar vården. Sköts vården i en mångfald av aktörer och arbetsgivare kan patienterna byta vårdgivare, liksom personal kan byta anställning.
Nordgren, i likhet med alla de tiotusentals försvararna av de rådande systemet, ger frihet som värdering noll betydelse. Frihet existerar inte i deras sinnevärld. Samma sak med incitament för personal och organisation: de tilldelas ingen roll, vilket naturligtvis är befängt. Alla ska underordna sig det planekonomiska systemet. Det blir mest jämlikt så. Låt vara att priset är att alla får lika dålig omsorg.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , ,, , , , , , , , , )