Mona Sahlins svaga sidor exponeras i kristider

En ny borgerlig valseger 2010 ligger inom räckhåll, konstaterar Norrköpings Tidningar i dagens ledare. Så långt låter man som alla andra förutsägbara kommentarer till helgens Sifo-mätning. Men sedan utvecklar man varför oppositionsledaren Mona Sahlin har så svårt att skapa förtroende i väljarkåren:

Medan oppositionen tjuter av missnöje behåller Reinfeldt och de andra statsråden sitt lugn. Det är seriöst och trovärdigt.
Själva språkbruket säger mycket. Sahlin sitter ofta fast i en sorts 90-talsretorik, präglad av överdrivet personligt tilltal och inbillat ungdomlig jargong. Det går inte hem när tiotusentals människor riskerar arbetslöshet.
Dessutom ligger hotet om nygamla småskandaler ständigt på lut. Sahlins bil är ett exempel.
I vintras visade det sig att Sahlins bil, årsmodell 1994, hade körförbud. Nyligen avslöjade TV4:s Kalla Fakta att bilen äntligen hade besiktigats, men blivit underkänd och fått körförbud igen. Sahlin verkade dock genuint överraskad över att hennes bil fortfarande hade körförbud…
Bilen har sedermera besiktigats ytterligare en gång och hela episoden är i sig en nästan komisk bagatell. Samtidigt känns historien ack så typisk för Sahlins omtalade slarvighet och får konsekvenser för hennes trovärdighet. Att löst och ledigt kräva miljöbilssatsningar och statsköp av Volvo och Saab (”schyssta bilar”) blir rentav lite tragikomiskt när hon inte ens vet om hon lagligt får köra sin egen, väl nerslitna, gamla bil.

Den här detaljen kan låta ytlig, men jag tror den utmärkt fångar den tragikomiska gestalt som Mona Sahlin faktiskt blivit i svenska folkets ögon. Hon är en karaktär som behövs i svensk samhällsdebatt, men allt färre vågar eller vill se henne i rollen som Sveriges statsminister. Till det räcker hon helt enkelt inte till.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , )