Barometern kommenterar de spruckna förhandlingarna om ett nytt Saltsjöbadsavtal i ledaren, Las blockerade nytt huvudavtal:
Så blev det då inget nytt ramavtal för hela arbetsmarknaden. LO:s Wanja Lundby-Wedin säger att hon överraskades av kraven från Svenskt Näringsliv på att begränsa reglerna om anställningsskydd och turordningsrätt, liksom av den hårda linjen när det gäller ändringar i konflikträtten. Det är uppriktigt sagt omöjligt att begripa. Det arbetsgivarna har velat har stått helt klart under lång tid, liksom att Las kom mycket högt upp på dagordningen.
Expressen belyser vilken falsk trygghet som LAS, lagen om anställningsskydd, skapar i dagens ledare:
Det är sant att LAS-reglerna bortförhandlas väldigt ofta. Lika sant är dock att det då kommer som en chock för de anställda som levt i förvissningen om att deras tjänsteår skulle trygga deras anställning.
I bästa fall innebär det att de som avtalas bort och sparkas också kompenseras ekonomiskt. I sämsta fall har de tackat nej till tidigare jobberbjudanden på grund av att de skulle placeras först i en LAS-lista de ändå hamnat i.
En uppmjukning av LAS i utbyte mot schysta och garanterade avgångsvederlag; det borde väl Svenskt Näringsliv ha kunnat ställa upp på? Möjligen. Men nu är LAS symboliskt lika heligt för LO som skinnvästen för ett mc-gäng.
Och eftersom facket stretar emot blir nu frågan om liberaliserad arbetsrätt en fråga för politiken även om politiker hittills försökt förneka det, Svenska Dagbladet skriver i ledare:
Arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin … säger att enda lösningen är parterna blir överens och att staten inte ska störa arbetsmarknaden med lagstiftning. Det är rena båget. På 1970-talet tillmötesgick politikerna LO:s beställningar genom ett helt pärlband av nya arbetsrättslagar. Som Las.
Och staten gav inte rättigheterna till vare sig arbetsgivare eller anställda utan till facket.
LO kommer knappast att godvilligt lämna ifrån sig sitt privilegium. De slogs med näbbar och klor mot tvåmannaundantaget och nu har de sagt tvärnej i huvudavtalsförhandlingarna. Dags för ministern att dra upp huvudet ur sanden och börja agera.
Ja, när konjunkturen väl vänder kan ekonomin återhämta sig snabbare om företag vågar nyanställa. Det kommer bara att ske om företagen känner att den flexibilitet finns i arbetskraften som krävs för skiftningar i produktionen. Anställningar är ingen rättighet, det är ett avtal om att utföra ett visst arbete mot en viss lön. Dessa avtal måste kunna tecknas och brytas med hänsyn till företagets situation, inte efter socialistiska idéer om livslång försörjning.
En flexiblare arbetsmarknad skulle också göra det enklare för de som vantrivs att byta, och det skulle sänka trösklarna för dem som är nya på arbetsmarknaden att komma in.
Detta är dock en av de mest laddade, känsliga och svåra frågorna i svensk politik. LO och S kommer att angripa regeringen och rikta allehanda anklagelser om orättvisa, slavdriveri och utsugning.
Men ärligt talat, kommer de inte att göra det ändå…?
Det handlar om att vinna debatten. Att få majoriteten av svenska folket att förstå att denna flexibilitet krävs om företagen ska kunna konkurrera och bibehålla vårt välstånd. Alternativet är en falsk garanti om trygghet som inte är värd någonting. Det finns inga helt trygga jobb. Men vi kan genom politiken skapa större eller mindre trygghet på sikt. Och då är faktiskt mindre garanterad trygghet på kort sikt det som ger mest trygghet på sikt.
(Andra intressanta bloggar om politik, arbetsrätt, arbetsrätten, arbete, arbetslinjen, LAS, sysselsättning, arbetslöshet, utanförskap, välfärd, tillväxt, Saltsjöbadsandan, ekonomi, företagande, entreprenörskap, företagandets villkor)