Idag för 200 år sedan: kungen greps i statskupp

I det som kom att bli hans sista bok, Kärlek och krig – revolutionen 1809, skrev Anders Isaksson:

När solen på måndagsmorgonen den 13 mars steg upp över en klar och ovanligt varm vinterdag hade varken Adlercreutz eller kungen sovit en blund. Kungen hade ägnat sig åt att skicka budskap till lojala generaler ute i landet … [om] marschorder att bege sig till Nyköping för at där invänta kungens ankomst.
Adlercreutz var väl informerad om vad som pågick uppe på slottet. Han hade vid tretiden på morgonen fått ett brev från den finansansvarige Lagerheim med en uppmaning att så snabbt som möjligt gripa kungen.

General Karl Johan Adlercreutz var en av landets ledande militärer som blev ledare för palatskuppen i Stockholm. Skälet till turbulensen den 13 mars 1809 var att kungen dagen innan fått veta att Västra armén närmade sig Stockholm i avsikt att avsätta honom.
Konspirationen mot kung Gustav IV Adolf hade startat hos en grupp yngre officerare och stödet för tanken hade vuxit i orostiden 1808-09. Den tändande gnistan var när den mycket impopuläre kungen nyckfullt lade skulden för de svenska militära förlusterna mot ryssarna i Finland på armén kollektivt genom att degradera tre gardesregementen för reträtten från Viais till Helsinge i söder Finland. Enskilda officerare kunde inte försvara sin heder, alla drabbades av den skam kungens beslut medförde.
Brev från den här tiden inom landets hösta kretsar visar att de ”ångar av både avsky och förakt för kungen personligen” samtidigt som Isaksson tillägger, ”men bortom detta finns ingen annan lösning” på Sveriges militära och politiska problem. Kungen fick naturligtvis bära skulden för de misslyckanden som kom slag i slag, men historiker kan inte peka ut att något annat agerande hade varit mer framgångsrikt.
Kuppen var framförallt riktad mot kungen personligen för hans nyckfullhet och ovilja att sammankalla riksdagen (något han inte gjort på åtta år).
General Adlercreutz tog sig på morgonen den 13 mars till Stockholms slott och gick med bara sex andra officerare upp till kungens våning. Isaksson skriver:

”Följen mig, goa herrar”, skulle Adlercreutz ha sagt när han med sin lilla styrka marscherade rakt in i kungens rum.

Som vanligt när det hettar till hade betydligt färre slutit upp på slottet än Adlercreutz väntat sig. Alla talade om nödvändigheten att avsätta kungen, men när det skulle göras fann många det säkrare att hålla sig undan.
Med vissa problem, lyckades ändå Adlercreutz med sin auktoritet och ställning ta kontroll över situationen och gripa kungen.
Det lite trista är att se hur Isaksson i boken blottlägger att avsikten med statskuppen ingalunda var en frihetsrevolution. Om en av de unga militärerna, Jakob Cederström, som konspirerade heter det:

Av hans anteckningar framgår också att den konstitutionella fantasin varken då eller senare sträckte sig längre än till att en ny kung med ungefär samma befogenheter som Gustav III efter hans statskupp 1772. Att återknyta till frihetstidens maktägande ständer var det aldrig tal om, Cederström och hans klubbmedlemmar drömde om en krigarkung som pekade med hela handen.

Inte heller bland de höga och mäktiga i adeln fanns några stora nya politiska ambitioner:

Den jakobinska etiketten till trots var Hans Gabriel Wachtmeister och hans likar inga demokrater, tvärtom beskrev han sig själv som självklar tillhörig den mycket begränsade grupp män ”hos hvilka landets styrelse egentligen är nedlagd”.

Isaksson skriver att kungen var så enväldig att han inte ens lät utrikesminister FW Ehrenheim läsa chiffrerade depescher från ambassadörerna ”eftersom kungen reserverat vissa chiffernycklar för sig själv”.
Det handlade alltså om en ledarkris mer än politiska motsättningar när kung Gustav IV Adolf greps på slottet för exakt 200 år sedan.
Se recensioner av Isakssons bok i SVD, DN, GP, Expressen, SDSHDUNTBT, BLT, KB, NT, VK,  DS.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , )