För 200 år sedan inleddes svensk statskupp

I år uppmärksammar vi ”Märkesåret 1809”. Det är året då det nuvarande Sverige blev till, sedan den östra rikshalvan, Finland, gått förlorad till ryssarna. I efterhand har krisen som Sverige befann sig i tonats ner i skolböckerna.
Sverige kunde faktiskt helt ha upphört 1809. Ryssarna ryckte fram i Norrland och danskarna hade stöd av franska trupper att marschera in söderifrån.
När märkesåret invigdes i Riksdagen tidigare i vinter höll akademiledamoten Horace Engdahl ett intressant tal där han beskrev känslorna under detta dramatiska år, Det glömda året:

Läser man Esaias Tegnérs brev från de kritiska månaderna, kan man ännu känna vittringen av undergången. Den 24 mars ger han redan Finland förlorat. Han följer uppbådandet av lantvärnet, ett första försök att införa svensk värnplikt, som sorgligt nog ändade i myterier och epidemier. Nyhetsförmedlingen är kaotisk. Fransmännen sägs stå på Själland. Ryssarna stiger iland på Gotland. Danska patruller skjuter ihjäl vakter under rekognoceringar i Skåne.

Nu blev det ingen dansk-fransk invasion, och ryssarna drog sig tillbaka även om man segrat vid slaget i Sävar utanför Umeå. Men Sverige blev ett helt annat land, ett lill-Sverige utan stormaktsdrömar. Engdahl sa:

Följden av 1809 blev lika genomgripande i Sverige som i Finland. Finland upphöjdes i kretsen av nationer, och i Sverige blev det revolution.

I början på mars 1809, alltså för exakt 200 år sedan, började den västra armén under ledning av överstelöjtnant Georg Adlersparre att röra sig från Värmland mot Stockholm för att avsätta den enväldige och oduglige kung Gustav IV Adolf som vägrade ta råd från riksdagen.
Jag har för avsikt att i bloggen framöver lyfta fram några aspekter från detta märkesår, eftersom det kungliga enväldet störtades och en ny konstitution inspirerad av maktdelning infördes. Det togs alltså flera steg mot frihet. Även om det, på svenskt vis, var betydligt försiktigare genomfört än i andra länder.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , )