I sin söndagskrönika i Svenska Dagbladet tar PJ Anders Linder upp en av de viktigaste förändringarna i välfärdspolitiken, Uppbrott från bidragskulturen:
Vid 2000-talets mitt hade var sjunde svensk i arbetsför ålder antingen sjukpenning eller förtidspension. Regeringen Persson hade tappat greppet och under lång tid lagt mer kraft på att skuldbelägga dem som försökte tala om problemet än på att göra någonting åt det. Människor föstes åt sidan, miljarderna rullade …
När vi en dag blickar tillbaka på mandatperioden 2006-2010 kommer Husmark Pehrssons arbete, som misstänkliggjorts i alla tonarter av rödgröna politiker och populistiska medier, att framstå som en av de allra viktigaste insatserna.
Antalet sjuk- och förtidspensionsdagar per vuxen svensk och år (”ohälsotalet”) har sjunkit från 43 dagar i slutet av 2003 till 35 dagar i slutet av 2008 … Hösten 2007 började det totala antalet förtidspensionärer att sjunka.
Reformerna fungerar, det anser även OECD. Men de har också ett bistert besked: Se till att säkra och fortsätta förändringarna! Sjukfrånvaron i Sverige är fortfarande mycket hög, dubbelt så hög som i Finland …
Alldeles för många svenskar fortsätter har fallit för propagandan om att staten är stor, god och rik och alltid står redo när du faller.
Jag tänker ofta på mina morföräldrar som växte upp och bildade familj utan något som helst stöd från några offentliga bidragssystem. De fick se till att försörja sig själva. Det var hårt, det var fattigt, men på den tiden fixade man det utan att gnälla, utan att kräva andra på pengar och utan att känna sig kränkt.
Villkoren på 1930-talet var naturligtvis helt annorlunda än de är idag. Men redan då insåg den tidens socialdemokrater att lösningen inte var omfattande bidragssystem. Redaktören för Tiden, Nils Karleby skrev:
Ett samhälle, som utan åtskillnad gåve alla lika, som icke på något sätt läte en överlägsen duglighet eller en överlägsen flit belönas, skulle korrumperas.
Ja, dagens socialförsäkringar kan nog sägas omfatta den form av korrumption som Karleby (S) varnade för. Också det socialdemokratiske statsrådet Anders Örne varnade för bidragsberoendet:
En av de allra riskablaste [tendenserna] är strävandet att göra majoriteten av folket för sin utkomst beroende av statsmakten och förvandla demokratien till ett röstande om enskilda fördelar på gemenskapens bekostnad. Den offentliga socialvården har fortfarande i teorien till uppgift att göra sig själv överflödig genom att stärka medborgarnas förmåga att själva med eget arbete skaffa sig sin utkomst.
En del åtgärder, som på sista tiden i olika länder ha omgivits med socialvårdens vackra sken, kunna knappast påstås utgöra en rätlinjig utveckling av denna uppgift. Snarare ser det ut som om i en del fall hjälpen gives utan tillräcklig prövning av behovet, alltså närmast för att genom frikostiga subventioner öka antalet av dem, som icke försörja sig med egna krafter utan förvandlas till statsmaktens klienter.
På denna tid var inte Socialdemokratin kravlös. Karleby gick ännu längre:
Ett samhälle, i vilket individernas strävan att skapa det bästa möjliga ersattes av pappa statens patent, skulle snart bli ett fattigt parastisamhälle.
Så långt går ju inte ens den borgerliga Alliansen. Men jag tycker detta språkbruk är minst lika aktuellt idag som för 70-80 år sedan. Då levde ju människor på svältens gräns. Och man saknade utbildning. I dag är villkoren inte lika tuffa. Då borde man också kunna ställa högre krav.
(Andra intressanta bloggar om politik, arbete, arbetslinjen, arbetsmoral, utanförskap, välfärd, arbetsrätt, arbetsrätten, social nedrustning, långtidsjukskrivna, socialen, bidrag, bidragskultur,försäkringskassan, socialförsäkringar, Husmark Pehrsson, entreprenörskap, företagandets villkor)