Det är ju totalt nys när statsvetaren Tommy Möller på DN-Debatt hävdar att “partiledarcentrering” är något nytt.
Ingen gång har personifieringen i svenska valrörelser varit så stor som när Olof Palme stod mot Thorbjörn Fälldin i valen 1973, 1976, 1979 och 1982. (Fälldin vann två, Palme ett och 1973 blev det 175 lika i riksdagsmandat.)
Då fanns ingen Allians, inga organiserade samarbeten mellan de borgerliga partierna. Skälet till att de borgerliga vann valen 1976 och 1979 var att Thorbjörn Fälldin i sin egen person utgjorde ett regeringsalternativ till den allt mer vänsterradikale Olof Palme.
Fälldin skapade i väljarkåren trovärdighet för och realism i möjligheten att någon annan än socialdemokratin kunde regera landet.
Någon sådan total personfixering i svensk politik har vi inte sett sedan dess. När Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin står emot varandra 2010 är det som partiföreträdare som har partiapparaterna bakom sig. När Fälldin stod mot Palme hade han ingen garanterad uppbackning i partierna. Allra minst i sitt eget. Det var väljarna som lyfte fram Fälldin till statsministerposten, samtidigt som man lade in sitt misstroende mot Palmes radikalisering.
Personfrågorna var alltså mer avgörande på 1970-talet, även om de kommer att ha stor betydelse också 2010.
(Andra intressanta bloggar om politik, partiledare, val 2010, Thorbjörn Fälldin, Olof Palme, socialdemokraterna, moderaterna, Mona Sahlin, Fredrik Reinfeldt)