Mer TV-kamp än politisk match i Frost/Nixon

Såg Frost/Nixon på bio igår, och jag hade kanske för höga förväntningar (se bloggen här). Jag ville se den intellektuella kraftmätningen i själva intervjuerna, men de utgör en mindre del av filmen. Den skildrar framförallt förspelet. Vi får en lektion i TV-entreprenörskap. David Frost försökte sig på ett helt nytt koncept med en serie intervjuer, och hade svårigheter att få någon att sända dem. TV-kanal efter TV-kanal backade ur.
Men likt en framgångsrik entreprenör gav David Frost inte upp. Han visste att det skulle bli ”bra TV”. Därför köpte han till slut TV-tid i kanalerna med annonspengar och när Nixon-intervjuerna sändes blev de en historisk tittarsuccé. Ett rekord som ännu inte slagits av något samhällsprogram.
Richard Nixon framträder i sin fulla komplexitet, i gestalt av Frank Langella. Arrogant, kamplysten, smart och isolerad, men också någon att känna viss sympati med i hans nedstämdhet, och faktiskt, också rolig. Håller med Michael Tapper i Sydsvenskan när han talar om Nixons ”ökentorra humor” och beskriver scenen där Nixon till medarbetare föreslår att man ska använda CIA-tränade kubaner för att bugga Frost som ”en omedelbar klassiker”.
httpv://www.youtube.com/watch?v=Ibxs_2nDXUc
Se svenska recensioner: P1 Kulturnytt i Frost/Nixon fascinerande samtidshistoria, Dagens Nyheter i Maktkamp i tv-rutan, Aftonbladet i Mästerligt möte i tungviktsklass, Sydsvenskan i En desperat comebackmatch, Expressen i Rolig och gripande kraftmätning.
(Andra intressanta bloggar om , , , , )