Ekot rapporterar om gårdagskvällens möte i Centerpartiet: Laddat i C om kärnkraften. Jag hoppas att Maud Olofssons successiva omsvängning från kategoriskt kärnkraftsmotstånd till acceptans för utbyggnad av den energikälla som kan klara miljökraven bäst blir verklighet. Själv blev jag politiskt aktiv 1979 då kärnkraften var den totalt dominerande frågan. Mitt första anförande inför publik var inom ramen för Linje 3 i folkomröstningen, linjen som ville avveckla de reaktorer som tagits i drift till 1990.
Så jag förstår kärnkraftsmotståndarna. Men då var kärnkraften en symbol för den samhällsutveckling vi sett under tre årtionden, med maktkoncentration och storskalighet, med betongförorter, flyttlasspolitik och utarmade mänskliga miljöer. Då var liberaler och socialister överens om att småföretagandet var historiskt passé. Stordrift i industrisamhället var framtiden. Och kärnkraften dess symbol.
Verkligheten ser inte ut så längre. I Dagens Politik skrev jag, som då satt i ledningen för Stockholmscentern, 1997: Dags lägga 70-talet till handlingarna. Gissa om den blev bemött med ilska. Även mina vänner i partiet ansåg att jag inte borde röra vid den så känsliga kärnkraftsfrågan.
Det är bara om man förstår att kärnkraften var en symbolfråga, som man kan ändra sig. Ser man tekniken i sig som ondskefull, ja, då kan man inte ändra sig. Men att se teknik på det sättet är helt främmande för mig. Jag var tvärtom en alltför stor teknikoptimist när jag för nästan 30 år sedan trodde att alternativa energikällor nu på 2000-talet med lätthet hade ersatt kärnkraften.
Det är alltså en mer realistisk linje, en mer pragmatisk linje, som Centerpartiet behöver slå in på.
(Andra intressanta bloggar om politik, kärnkraft, energipolitik, miljö, klimat, växthuseffekten, global uppvärmn, klimathotet, klimatförändring, klimatförändringar, klimatpolitik)