När Alliansen nu har en gemensam energipolitik är det många som talar för att en blocköverskridande uppgörelse borde träffas med Socialdemokraterna. I Östgöta Correspondenten går Marika Formgren igenom motiven till varför olika aktörer i vissa sammanhang talar sig varma för detta, Över blockgränserna av partiegoism eller ansvarskänsla:
Blocköverskridande överenskommelser kan man önska av två skäl: En fråga anses vara så viktig att man vill att beslutet gäller oavsett vilka som regerar eller man inser att motståndarsidan har allt att vinna om en viss fråga blir valfråga så man vill göra upp för att få bort den från dagordningen. I första fallet går politiken före det krassa partiintresset, i det andra fallet är det precis tvärtom.
Men detta sägs sällan högt. I stället framställs ofta de blocköverskridande överenskommelserna som höjden av ansvarstagande. Att ropa alltför ofta på uppgörelser över blockgränserna är dock litet respektlöst mot demokratin. Alltför många blocköverskridande överenskommelser riskerar att minska väljarnas inflytande. Särskilt stor är risken i frågor där blocken skiljer sig åt ideologiskt.
När allianspartierna nu har enats om energipolitiken är det många som vill se en blocköverskridande överenskommelse. De borgerliga som vill göra upp med (S) sätter politiken framför taktiken: En kärnkraftsvänlig allians mot en avvecklaropposition låter som ett borgerligt framgångsrecept i valet 2010, men för många borgerliga är landets energiförsörjning så viktig att man hellre gör upp med (S) än riskerar en återställare 2010.
Det finns ett tredje motiv till att tala för blocköverskridande uppgörelser: att framstå som mer statsmannamässig. Och det är naturligtivs smart av Alliansen att inbjuda till blocköverskridande samtal om energipolitiken. Om man lyckas värva S, splittrar man den rödgröna oppositionen (så som S under många årtionden i regeringsställning lyckats splittra de borgerliga). Om man misslyckas, kan man ändå hävda att man försökt.
Men i grunden håller jag med artikelförfattaren: oftast är blocköverskridande detsamma som att ta all makt från folket.
Folkstyre betyder att det är medborgarna som ska bestämma inriktningen på samhällsutvecklingen, inte partiledningar bakom stängda dörrar.
Därför bör de två olika alternativ i energipolitiken som nu utkristalliseras ställas inför folkets avgörande: en offensiv energipolitik som tar tillvara alla lösningar för att trygga energiförsörjningen och samtidigt förbättra miljön — eller en defensiv energipolitik som säger Nej! Nej! Nej! till den ena energikällan efter den andra. (Det var väl en opartisk beskrivning:)
(Andra intressanta bloggar om politik, kärnkraft, energipolitik, miljö, klimat, växthuseffekten, global uppvärmn, klimathotet, klimatförändring, klimatförändringar, klimatpolitik, Val 2010, socialdemokraterna, Sahlin, Reinfeldt, moderaterna, centerpartiet, folkpartiet, kristdemokraterna, alliansen, regeringen, Maud Olofsson, blockpolitik)