Biden: ny ton från oss – mer engagemang från er

Amerikas vicepresident Joe Biden har hållit den nya administrationens första större säkerhetspolitiska linjetal. I München sa han att president Obama vill ”sätta en ny ton” i samarbetet med omvälden. USA ska ”lyssna mer” och vara mer inriktat på samarbete — men det betyder samtidigt att ”Amerika kommer att kräva mer av våra partners”.
Där satte nog det pacifistiska europeiska etablissemanget i halsen. Obama kräver motprestation för att lyssna! Europa kan inte bara sitta hemma och gnälla på USA, nu måste man vara med och ta ansvar — ansvar! — för världen.
Nog är det nya tongångar alltid, men knappast dem som förväntas i rödvinsvänstern på universitet och utrikesdepartement. Många kommer nog att uppleva att det var lugnare under president Bush — då kunde Europa sätta sig på läktaren, som om man inte hade andelar i säkerhetsproblemen på den här planeten. Nu kräver Obama-administrationen att man tar ansvar i världspolitiken.
Kommer Europa att leva upp till Joe Bidens förväntningar om ”förstärkningar av Europas försvarsmakter”?
Närmast till hands ligger Afghanistan. Det blir intressant att se om EU:s länder nu snabbt och utan gny skickar tusentals nya soldater till Afghanistans mest oroliga provinser.
Obama-administrationen vill se mer av multilateralt samarbete, och talar om vad den självklara konsekvensen är: kraftigt ökat ansvar på Europa och andra allierade för världens säkerhet. Ställer exempelvis Dagens Nyheter, som inte kan skriva om amerikansk utrikespolitik på ledarplats utan att efterlysa mer multilateralism, upp på det? För DN brukar multilateralism betyda att USA ska göra som Europa säger, samtidigt som USA tar alla risker och alla kostnader. Obamas multilateralism är något annat — den som vill vara med och bestämma ska också ta ansvar. Konkret.
Det här pösmunksbeteendet vi sett från europeiska eliter kommer att ställas intför ett svårt val — antingen lämna gnällandet på läktaren och hugga i, genom europeiska soldater i strid med talibaner i Afghanistan, eller börja betrakta Obama så som man gjorde med Bush — hävda att allt det den amerikanske presidenten gör är fel, och därför stannar vi hemma och nöjer oss med att gnälla.
På andra punkter framförde Biden budskap som ligger helt i linje med Bushadministrationen:

För att möta utmaningarna i detta nya århundrade är försvar och diplomati nödvändigt, men inte tillräckligt. Vi behöver också stå för utveckling och demokrati — två av de mest kraftfulla vapnen i vår arsenal. Fattiga samhällen och dysfunktionella stater kan vara platser där extremism, konflikter och sjukdomar frodas. Icke-demokratiska stater skapar frustration och förbittring bland dem som rättfärdigt aspirerar på sina medborgerliga rättigheter.

Det viktiga här är att Joe Biden inte bara talar om staters egenintresse och stabilitet, så som den realpolitiska skolan gör. Biden talar om en utrikespolitik byggd på bestämda värderingar. Det är än neokonservativ influens. Ett perspektiv som jag menar är ett bestående arv efter George W Bush.
Också när Biden talar om Iran, är det inte alls så väldigt nya tongångar, trots allt:

Vi är villiga att tala med Iran, och att erbjuda ett mycket tydligt val: fortsätt längs den väg ert land hittills valt, och det kommer att resultera i fortsatt press och isolering; överge ert olagliga nukleära program och stöd till terrorister, och det kommer att erbjudas meningsfulla incitament.

Det viktiga här är hotet om ytterligare isolering. Det är tongångar från förra administrationen.
Så här kommer inte svenska medier att rapportera talat. Man kommer att lyfta fram de luftiga meningarna om en ny ton. Men den som läser hela talet ser att även om tonen är lättare, är budskapet där bakom inte alls olikt det tidigare.
(Andra intressanta bloggar om , ,, , , , , , , , , , ,
)