Förra veckan höll Vita husets avgående nationella säkerhetsrådgivare Stephen Hadley ett intressant föredrag hos Center for Strategic and International Studies, CSIS. Hadley har varit en riktig doldis men få har arbetat med säkerhetspolitik lika länge som honom. Han har doktorsexamen i juridik från Yale, tjänstgjorde sedan i flottan, men från 1974 har han funnits i närheten av flera presidenter, och då särskilt i Vita husets nationella säkerhetsråd.
Inför CSIS summerade han George W Bush utrikespolitik genom att avslöja fyra falska val som många (exempelvis New York Times och därför också Dagens Nyheter) tror på:
Under de senaste åtta åren har president Bushs utrikespolitik utformats efter tre bestämda övertygelser. Presidenten anser att frihet är Guds gåva till varje man, kvinna och barn, att fungerande demokratiska stater är den avgörande pusselbiten för att uppnå en fredlig och välståndsskapande internationell ordning och att Amerika har att leda den demokratiska gemenskapen.
När allt kommer omkring fattar människor själva de bästa besluten för egen del och för deras samhällen om de har den politiska friheten att göra så. Men för att kunna utöva denna frihet, måste de också vara befriade från våld och orättvisor och erhålla verktyg för att kunna motverka okunnighet, begär och sjukdomar. Demokratiska stater med effektiva institutioner har de bästa möjligheterna att möta dessa behov och är våra bästa partner i att bygga en fredligare värld. Men dessa nationer behöver Amerikas ledarskap. Vi är en rik och mäktig nation med kapacitet att göra världen säkrare och bättre och det medför moraliska skyldigheter för oss. Som president Bush ofta sagt, ”av den som har fått mycket krävs det mycket” (to whom much is given, much is required).
Denna övertygelse har hjälpt president Bush styra sin utrikespolitik genom fyra populära men synnerligen falska val.
Det första falska valet är mellan en realistisk och en idealistisk utrikespolitik. Efter 11 september förstod president Bush att en idealistisk utrikespolitik byggd på spridande av frihet var den enda realistiska strategin för att stärka Amerikas grundläggande intressen. Vi är indragna i en stor ideologisk strid och för att överleva måste vi konfrontera terroristernas mörka ideologi med ett hoppfullt alternativ. Som presidenten sa i sitt andra installationstal: ”Bästa vägen till fred i vår värld är spridandet av frihet i hela värden.” Och: ”Amerikas vitala intressen och våra djupaste övertygelser är nu ett.”
Det andra falska valet är mellan unilateralism och multilateralism. President Bush menar att USA knappast kan uppnå sina mål genom att agera ensamt. Så vår utgångspunkt är alltid att arbeta tillsammans med allierade och partners. Men internationellt partnerskap är inte ett mål i sig: de måste producera resultat. Och när så är nödvändigt har president Bush, likt alla presidenter före honom, varit beredd att agera ensam för att försvara Amerikas säkerhet.
Det tredje falska valet är mellan hård makt och mjuk makt, eller mellan militär styrka och diplomati. Presidenten menar att vi inte behöver välja mellan dessa verktyg. Istället måste vi integrera alla delar av nationens maktmedel — inklusive diplomati, ekonomi och militär — för att uppfylla våra intressen. När dessa verktyg används på rätt sätt förstärks det samlade inflytandet. Och genom att bevara trovärdigheten i militära hot och ekonomiska sanktioner tillför vi tyngd till vår diplomati.
Det fjärde falska valet är mellan popularitet och principfasthet. Amerika har alltid definierats utifrån våra ideal om frihet och rättvisa. Dessa ideal har gjort vårt land till en fyrbåk av hopp och möjligheter för människor i hela världen. I det korta perspektivet kan det vara impopulärt att agera principiellt eftersom våra principer utmanar världsbilden hos många och vår makt hindrar hegemoniska ambitioner hos några få. Men i det långa loppet är det våra principer som gör oss attraktiva hos de flesta och om vi håller fast vid dem, kommer världen att respektera och stödja oss.
Vilken utmärkt summering!
Där förklaras de flesta aspekter som så grovt missförstås i Europa. Exempelvis detta med att hota med militära insatser. Det är ett viktigt vapen — för diplomatin. Många tuffa och hårda diktatorer lyssnar inte på någon annan än den som kan sätta makt bakom orden.
Men våra stackars europeiska politiker och intellektuella blir nervösa och stirriga om man gör klart att man menar allvar och att oacceptabelt agerande får allvarliga konsekvenser. Då pissar européernas etablissemang på sig.
Men som Hadley så självklart konstaterar, så är Amerikas militära styrka en viktig förklaring till att amerikansk diplomati — inte europeisk — är den enda som alla inser har möjlighet att nå resultat i världens oroshärdar.
Denna insikt har president Bush följt, utan att linda in det. President Obama kommer att följa samma policy, men kanske linda in budskapet i rökridåer. Men det kan betyda att han tvingas ta till vapen mer än vad Bush gjort genom att tala klarspråk.
(Andra intressanta bloggar om USA, pres.valet, Vita huset, USA-valet, Bush, Bush, republikanerna, demokraterna,Obama, politik, säkerhetspolitik,försvaret, försvarspolitik, försvarsmakten, frihet, MR, demokrati, yttrandefrihet)