En av världens ledande Mellanösternkännare, historikern Bernard Lewis, skriver hos Bloomberg, Mideast Peace Rests With Arabs, Not U.S. or Europe:
Den mer näraliggande historien visar en signifikant förändring av Mellanöstern och två möjliga vägar till fred framträder …
En väg exemplifieras av Egyptens president Anwar Sadat, till han mördades 1981. Han sökte fred, förklarade detta offentligt och besökte till och med Jerusalem. Sadat gjorde inte detta för att han plötsligt uppskattade Israel. Hans skäl var praktiskt och omedelbart — hans vetskap om att Egypten var påväg att bli en sovjetisk koloni. Sovjetunionen var mer närvarande och krävande än vad britterna någonsin varit.
Sadat insåg att Israel var ett långt mindre hot mot Egypten än vad Sovjetunionen var. Därför tog han sitt epokgörande fredsinitiativ. Trots många svårigheter undertecknades fredsavtal 1979 mellan Egypten och Israel. Ett tilläggsavtal mellan Israel och Jordanien tecknades 1994 och en informell dialog med andra arabstater inleddes.
I Iran betraktas Sadats mördare som islams hjältar, och gator i Teheran har fått deras namn.
I flera arabländer och i vidare arabiska cirklar finns idag en växande uppfattning om att de ännu en gång möter ett större och dödligare hot än vad Israel varit som värst: hotet från militant och radikal shiitisk islamism, dirigerad från Iran.
Detta ses som ett dubbelt hot. Iran, en icke-arabisk stat med en lång och historisk imperialistisk tradition, försöker vidga sin makt över arabiska länder. Och det är i detta syfte man försöker underblåsa den shiitiska befolkningen i Irak, Saudiarabien och gulfstaterna, vilka länge levt under sunnitisk dominans. Iranska tentakler breder ut sig i Syrien, Libanon och i palestinska områden, främst Gaza.
Detta dubbla hot från ett iranskt imperium och en shiitisk revolution, betraktas av många araber, särskilt deras ledare, som ett större hot än vad Israel någonsin kunnat utgöra — ett hot mot deras samhällens existens, deras indentitet. Och vissa arabledare reagerar på samma sätt som Sadat gjorde to det sovjetiska hotet, söka en uppgörelse med Israel.
En sådan fred, skriver Bernard Lewis, skulle bli kall och ständigt ifrågasatt av radikala element i arabländerna. Men den vore bättre än nuvarande situtation.
Lewis tror inte att utomstående krafter kan påverka utvecklingen längre. De har alla sina problem. Europa påverkar inte längre Mellanöstern, utan det är Mellanöstern som påverkar Europa. Lewis citerar en syrisk intellektuell: ”Den viktigaste framtidsfrågan är: kommer vi att få se ett islamiserat Europa eller ett europiserat islam?”
(Andra intressanta bloggar om politik, Palestina, Gaza, fundamentalism, terrorism, Hamas, Mellanöstern, Mellanösternkonflikten, Israel, demokrati,MR, frihet, yttrandefrihet)