Bokstavshögern

Mattias Svensson ogillar i blogginlägg att jag rättar sakfel i SVT-Rapports årskrönika, och påpekar att det var c-ledamöter som såg till att FRA-lagen fick en acceptablare form, inte fp-ledamöter. Svensson menar att det är skampligt att kivas om vem som är mest liberal när så antiliberala lagar antas.
Mitt svar är att det inte är att ”kivas” när man rättar sakliga fel i historieskrivningen. Rätt ska vara rätt, särskilt som detta varit en av årets mest uppmärksammade politiska strider.
Men Mattas Svensson berör ändå ett fenomen som vi som står utanför den direkta partipolitiken måste vara vaksamma över: partismen — viljan hos politiker att gynna det egna partiet på Alliansens bekostnad.
Jag instämmer med Johan Ingerö när han under rubriken Bokstavshögern skriver i sin blogg:

Detta är, tyvärr, alls ingen nyhet. Viljan att driva sakfrågor är närmast permanent underordnad viljan att gynna och profilera det egna partiet …
Den här mentaliteten är antagligen en konsekvens av vårt primitiva valsystem, i vilket partiorganisationerna är överordnade de folkvalda ledamöterna. I länder med tydligt individuella mandat är skyttegravarna inte alls lika djupa. Jag skulle gärna se något liknande här. Dynamiska koalitioner – liberala, socialistiska eller konservativa sådana – över blockgränserna och med väljarnas intressen för ögonen vore att föredra framför vår svenska partiegoism…
Detta förhållande förvärras av att partierna ersatt egna medlemmars engagemang och arbete med mandatbaserade partibidrag. Därmed har partierna skaffat sig ekonomiska incitament att vidmakthålla strider som egentligen är mogna för avgörande. Notan för denna partisekterism betalas, som så mycket annat, av skattebetalarna.

Det allvarliga är att nuvarande valsystem fjärmar de folkvalda från folket. Kontakten mellan väljarna och valda politiker är närmast obefintligt. Resultatet är att riksdagsledamöter sin partiledare som chef — inte folket. Det visar att vi inte längre har en fullvärdig demokrati här i landet.
Bara med majoritetsval i enmansvalkretsar skulle kontakten mellan folk och valda kunna återskapas. Då kan ingen undgå att förstå att det är folket som är riksdagsledamöternas chefer. Tyvärr föreslår inte Grundlagsutredningen någon återgång till enmansvalkretsar. Men om vi i Sverige i längden vill behålla demokratin, måste en sådan återgång ske.