Många ledarsidor ondgör sig idag över de krav på bostad och försörjning som föreslås av regeringens utredare, lagman Erik Lempert, när det gäller anhöriginvandring. Men det handlar om samma dåliga-samvetes-mentalitet som så länge saboterat integrationen i Sverige (liksom biståndspolitiken). God vilja tillåts slå över i rent dåraktig naivitet, som blir till skada för alla.
Därför är det ett sunt uppvaknande att det nu ställs krav i samband med invandringen. Även invandrare har skyldigheter. Åh. Så får man inte säga! Det är reaktionärt och hemskt och… Nej. Det är realiteter. Snällismen har lett till många hundra tusen människor i utanförskap, bidragsberoende och misär. Så får det inte fortsätta.
Krav är nyckeln till framgång. Och den kanske bäst balanserade ledarkommentaren i ämnet idag finner jag i Folkbladet, där Widar Andersson skriver:
I mina ögon råder det ingen tvekan om att regeringen ser de skärpta reglerna för anhöriginvandring som ett sätt att få sprutt på arbetslinjen i invandringspolitiken. Det nya regelverket för arbetskraftsinvandring är samma andas barn. Givet de undantag från försörjningskravet som Lempert föreslår — flyktingar enligt Genève-konventionen, vissa skyddsbehövande, till exempel personer som känner fruktan för att utsättas för tortyr eller flyr undan väpnad konflikt och ensamkommande barn — kan jag väl anse att Lemperts förslag är möjliga att leva med. Integration är en djupt personlig process. Det är rimligt att det personliga ansvaret för integrationen är tydligt och klart.
Men regeringen kan för den sakens skull inte fly undan ansvaret för de politiska och administrativa bristerna i flyktingmottagandet.
Med eller utan anhöriga är det inget mindre än en skandal att friska och arbetsförmögna människor från t ex Irak och Somalia lärs upp till hjälplösa bidragstagare i stället för att skolas in i arbetslivet.
Exakt. Skandalen är att de som fått ett nytt hem hos oss inte kommer i arbete. Det är på detta allt hänger. Utan arbete, utan inträde i det svenska samhället kommer det hittillsvarande misslyckadet i integationen att slå över i något än värre: motsättningar, kravaller, våld och samhällsupplösning.
De som menar något med att anhöriga ska kunna komma till Sverige, borde rikta in sig på att skapa arbete istället för permanent bidragsberoende. Säg som det är: arbetsrätten måste liberaliseras! Utan det kan inga nyanlända skapa sig en rimlig tillvaro i vårt land.
(Andra intressanta bloggar om politik, arbetsrätt, arbetsrätten, arbete, arbetslinjen, utanförskap, sysselsättning, invandring, arbetslöshet, anhöriginvandring, arbete, arbetsmoral, tillväxt)