I Helsingborgs Dagblad jämförs statsministerns jultal i veckan med ekots lördagsintervju igår, Julstämning men verkligheten hela tiden närvarande:
Utfrågningen gav en god bild av vad som är såväl regeringen tillgångar som potentiella problem. Vi går mot en period då vi måste låna till offentliga utgifter samtidigt som skatterna sänks. Är det ansvarsfull politik.
– Ja om det simulerar jobb och sysselsättning, anser Fredrik Reinfeldt.
Samma svar när det gäller sänkningen av a-kassan samt hans rekommendation till årets julklapp, en upplevelse eller en reparation som det ger svenska jobb att producera. Och när det gäller kravet att även jobb långt från bostadsorten måste sökas, viker inte moderaterna. Jobblinjen gäller.
Det finns motsägelser i alliansens politik (precis som i oppositionens). Fredrik Reinfeldt är frihandelsvän men prioriterar svenska jobb. Han har medkänsla med den som tvingas flytta för att få jobb, men menar att uppoffringen måste krävas. Han viker inte från kravet på sunda offentliga finanser men kan tänka sig att låna för kortare perioder.
Pragmatiker ut i fingerspetsarna, alltså. För mig är pragmatism varken något bra eller dåligt i sig. En god pragmatiker kan faktiskt uppnå större förändringar än den djärve idépolitikern: att tona ner betydelsen av de förändringar man genomför gör det lättare att få uppslutning bakom dem. Men vanligtvis blir pragmatism en fälla. Politiker som anlägger pragmatiskt handlag, blir oftast förlorad i pragmatismen och tappar kompassriktningen. Pragmatismen blir ett mål i sig. Då händer ingenting.
Vilken sorts pragmatiker Fredrik Reinfeldt är, står väl inte helt klart än. En stor mängd reformer genomfördes direkt efter valsegern 2006, men kommer fler förändringar? Det återstår att se.
(Andra intressanta bloggar om politik, Val 2010, moderaterna,
jultal, Fredrik Reinfeldt, alliansen, regeringen)