. . . och hur har ni det där hemma, frågar Staffan Heimerson

Hos webbmagasinet Dagens Story skriver utrikeskorren Staffan Heimerson … och hur har ni själva det hemma? Han har just kommit ut med en boken ”Drömmen om Frankrike” som handlar om svenskar som bosatt sig just där, något som Heimerson gjort. Här beskriver han hur det kommer sig: 

”Vi måste bo nånstans”, sa Staffan till den oäkta som han gjort en originell upptäckt.
De var i den privilegierade situationen att kunna bosätta sig var som helst på jorden. De var i Australien när gonggongen gick för sista ronden [inför pensioneringen]. ”Nej, inte Australien. Trevligt, ja, och laidback. Men”, sa de sig, ”det är som de säger: landet lider av avståndets tyranni. Det är för långt bort. Klockan är alltid fel.”
”Men Amerika då? Det är ju vårt favoritland.”
”Nja. Ingenstans har varit trevligare att bo än i stadsdelen Georgetown i Washington D C. Men — då var du radions korre. Du v a r någon. Som panschis kommer du bara att känna att du hänger på en gammal dröm.”
”Då blir det Europa alltså?”
”Ja. Men vilket land? Och ska vi bo på landet eller i en storstad?”
”London, va? De härliga tidningarna. Och humorn.”
”Inte med det vädret. Nej, Paris. Skönheten. Maten. Och för att jag ska få använda min franska.”
”Eller?”
”Inga eller. Det finns bara två världsstäder.”
”Vi har alltid bott i stora städer. Tänk om vi skulle våga oss på vischan.”
”Var i så fall?”
”Nja, flera trevliga länder diskas på grund av vädret? Irland, Danmark — och det gapiga Grekland är inte att tänka på. Det är tre länder som går till finalen — Italien, Spanien och Frankrike.”
”Jag gör genast tummen ner för Spanien. För fult! Bebyggelsen längs kusterna är förskräcklig. Det är som ingen vill se det bli färdigt.”
”Ja, och Italien ryker också. Mitt intryck är att det är vanskligt att handla egendom där. Det finns ett lur-moment. Och det är alltid tjugosju kusiner som säljer. Och en av dem säger stopp i sista ögonblicket.”
Genom resonemang och uteslutningsmetod blev vårt val det mest banala av alla. Sydfrankrike. Provence. Det goda vädret. Den goda maten. Inte vid havet på Rivieran; den verkar övergiven och avfolkad med stängda fönsterluckor tre årstider av fyra. Nej, upp i bergen en bit. Bondvischa.

Och så lägger han till: ”Men tillräckligt nära flygplatsen.”
(Andra intressanta bloggar om , , , )