När vi nu kommer att få följa hur det nya rödgröna regeringsalternativet tar form är det främst två frågor som intresserar mig.
Den ena är personkemin. Kommer de två partiledarna och två språkrören att respektera varandra på ett sådant sätt att man kan lösa de många, många konfliktungar som kommer att dyka upp? Corren summerar i ledaren Politikens Robinsontävling har bara börjat:
Det var ingen slump att Mona, Maria och Peter först inte ville ha med Lars i laget. Rent taktiskt har han mer att vinna på att vara besvärlig än på att vara medgörlig. Hans brinnande övertygelse kan göra honom svårhanterlig – och han har en garderob full av käpphästar. Dessutom överglänser han de andra både som taktiker och som debattör. Mona Sahlin får inget lätt jobb med att hålla ihop lag vänster.
Den andra är arbetsfördelning i sakfrågorna. Alliansen hade det ju ganska enkelt. Folkpartiet var profilerat i utbildningsfrågor, centern i miljö och småföretag, kristdemokraterna i familjepolitik. Utifrån dessa plattformar har de sin givna roll. Men så är det ju inte med s, v och mp. Och miljöpartiet vill ju inte bara vara förknippat med miljö.
I Svenska Dagbladet ställs frågorna om vilka ministerposter socialdemokraterna är beredda att släppa, Vilka frågor tänker Mona Sahlin offra?
Kulturen. Den kan nog vänsterpartiet få … Vänsterpartiet skulle till exempel kunna vilja ha en jämställdhetsminister eller en integrationsminister … Socialförsäkringsminister? Skolminister? Äldreomsorgsminister? Nja, administrationen av välfärdsapparaten ska ju ändå vara socialdemokratins paradgren … Biståndsministerposten kan också avvaras, den vill nog både mp och v ha. Till nöds kan mp tjata sig till forskningsministerrollen. Men sedan? Nu gäller det fyra ministrar till.
Någon stol kan man kanske uppfinna. Ulrika Messing, till exempel, var ju ungdomsminister, så det är ju inget som hindrar att Peter Eriksson blir till exempel regionminister. Men därefter är det ofrånkomligen socialdemokratins, och för all del statens, kärnuppgifter som ska läggas ut på högriskentreprenad. Finansmarknadsminister Ohly? Arbetsmarknadsminister Wetterstrand?
När man blir konkret på det här sättet, förstår man hur smärtsamt detta måste vara för socialdemokraterna. De har kunnat regera i ensamt majestät, utan att behöva dela med sig av ministerposter och profilområden.
Därför tror jag det krävs extra energi från de tre partierna när det gäller att demonstrera enighet, för att deras strategi ska bli trovärdig i folkdjupet.
(Andra intressanta bloggar om politik, Val 2010, SAP, Sahlin, vänsterpartiet, miljöpartiet)