Så har då Halal-TV — tillåten TV — haft sitt sista avsnitt i public service. I Sydsvenskan skriver Mats Skogkär i sin kolumn:
För om det är något Halal-TV lyckats med är det förmodligen att ytterligare stärka bilden av muslimer som en koranstyrd, uniform massa … Det reser frågan om ansvariga på SVT ens kan stava till integritet och omdöme. Särskilt med tanke på [programledaren] Awads tidigare försvar av det barbariska straffet stening.
Det tycks finnas en standardiserad mediemuslim. När Svenska Dagbladet tidigare i år satsade på en Ramadanblogg gavs även det uppdraget till en trio bokstavstroende. En av dem hette Cherin Awad. Världen – eller fantasin – är uppenbarligen mindre än man kan tro.
Det är dags att ifrågasätta de högljudda organiserade islamisternas anspråk på att företräda den brokiga skaran av svenska muslimer.
Det är dags att framhålla kontrasterna.
Jo, men det är ju inte bara i beskrivningen av islam i Sverige som medierna låter extremister och fundamentalister ta över. Det sker ju i all rapportering. Framför allt när medierna inte vågar kritisera fundamentalister som riktar hot och använder våld.
Jyllands-Postens satirteckningar och Lars Vilks Muhammedteckningar försvarades inte i yttrandefrihetens namn, utan fördömdes i svenska medier. Därtill hårdare än de fundamentalister som tog till våld och hot. Svenska medier stod helt och fullt på extremisternas sida. Inte på demokratins och yttrandefrihetens.
Också i utrikesrapporteringen ställer sig svenska journalister på de mest extrema islamisternas sida, exempelvis i fallet Irak där få massmedier har tagit demokratiprocessen på allvar. Istället har man rakt av givit fundamentalisternas perspektiv: det är krig mellan otrogna ockupanter och irakiska muslimer — inte en befrielse av irakiska folket från en blodig diktatur.
Dessa ställningstaganden för de mest extrama uttolkningarna av islam stärker givetvis fundamentalisterna.
Beteendet visar vilken total okunnighet som präglar svenska journalistkåren, men framför allt tror jag det handlar om en exempellös naivitet. Man vill visa respekt för en religion man inte förstår, och i denna välviljans namn springer man i armarna på de som hårdast uttrycker islamistiska budskap.
Jag är förvånad att vi, ännu sju år efter islamistisk fundamentalism blev en fråga högt på dagordningen, fortfarande är så taffliga, så okunniga och så bottenlöst principlösa i diskussionen om de här frågorna.
För mig är det enkelt: jag stöder varje människa — man, kvinna, kristen, muslim — som respekterar individuella friheter, pluralism, demokrati. Och motsätter mig med all kraft varje människa som angriper dessa värden, oavsett vilken kultur man än påstår sig tala för.
Jag har skrivit gillande om muslimska ledare som tveklöst ställer upp på dessa värden, som Indonesiens förre president och andlige ledare Abdurrahman Wahid. Och jag fördömer dem som tar strid mot värderingarna. Eftersom de som med våld, hot och terror motsätter sig värderingarna tyvärr är fler än de som aktivt stöder dem, blir jag också i huvudsak kritisk när frågor om islam kommer upp.
Svårare än så tycker jag inte att det är. Men massmedierna fattar inte.
(Andra intressanta bloggar om politik, islam, kristendom, fundamentalism, rasism, Halal-tv,kränkt, islamofobi, integration, integrationspolitik)