För mig är inte tvångsmässigt inbetald skatt något som helst bevis på solidaritet. Det vi tvingas till kan inte räknas som “god gärning”. Det som däremot är uttryck för vår fria vilja att avstå för andra, är att skänka pengar till välgörande ändamål.
Här kommer Dagens Nyheter med en god nyhet: Rekord för välgörenhet trots finanskrisen. Man har undersökt läget i landets största välgörenhetsorganisationer: Cancerfonden, Svenska kyrkan, Röda korset, Unicef m fl:
I välgörenhetskretsar kallas 2005 för tsunamiåret. Det var det år då svenska folket skänkte mest pengar, 5,3 miljarder kronor. Enligt Frivilligorganisationernas insamlingsråd, Frii, beräknas rekordet tangeras i år.
– Det har varit så mycket nedåtsnack inom välgörenhetssvängen sedan finanskrisen trädde in i höstas, men bland våra medlemmar är det inte många som märker någon nedgång när det gäller privata givare – tvärtom, säger Erik Zachrison [vid Frivilligorganisationernas Insamlingsråd].
Therése Engström, insamlingsansvarig på Läkare utan gränser, tror att människors medkänsla ökar rent generellt i kristider, därav den bibehållna lojaliteten mot välgörenhetsorganisationerna.
Här ser vi uttryck för verklig solidaritet. Jag menar att människors egna och frivilliga beslut måste blir betydligt mer utslagsgivande i Sverige för att vi ska kunna tala om ett mer solidariskt samhälle. Statliga skatter måste ner kraftigt och människors egna handlingar få större betydelse. Bara så får vi ett varmare samhälle.
(Andra intressanta bloggar om politik, solidaritet, givmildhet, generositet, marknadsekonomi, finanskris, ekonomi, tillväxt, kapitalism, skattetryck,
skatter)