I New Yorker diskuterar man vad som är viktigast för att elever ska tillgodogöra sig utbildningen, Most Likely to Succeed:
Eric Hanushek vid Stanford kommer fram till att elever till en mycket dålig lärare kommer i snitt att lära sig hälften av kunskaperna för en årskurs. Eleverna i en klass med en mycket bra lärare kommer i snitt att lära sig kunskaper motsvarande en och en halvt årskurs. Skillnaden uppgår alltså till ett helt års kunskaper under ett enda år. Lärareffekten överskrider vida andra insatser: ditt barn kommer faktiskt bättre ut i en ”dålig” skola med en utmärkt lärare än i en bra skola med dålig lärare.
Lärareffekten är också starkare än klassens storlek. Man måste minska genomsnittsklassen till nästan hälften för att nå samma framsteg som man får om man byter från en genomsnittlig lärare till en topplärare. Och kom ihåg att en god lärare inte kostar mer än en genomsnittlig, medan kostnaden för att halvera klasserna kräver att man bygger dubbelt så många klassrum och anställer dubbelt så många lärare.
Ja, ett av problemen är väl just det att en bra lärare inte tjänar mer än en genomsnittlig. Utbildningspolitiken borde vara mer inriktad på att höja kvaliteten på lärarna. En lärare som utifrån ett eget starkt kunskapsintresse kan entusiasmera och skapa nyfikenhet inför sitt ämne är skyhögt mycket bättre på att förmedla kunskap än en lärare som saknar den förmågan.
Men detta är ju aspekter som inte enkelt går att mäta i siffror, därför har det i vår nihilistiska tidevarv hamnat i skuggan. Det är dags att byta trend. Lärares förmåga måste hamna i centrum, både för utbildningen och i lönediskussioner.
(Andra intressanta bloggar om politik, skola,
skolpolitik, utbildningspolitik, lärare, pedagogik)