Dödshjälp ger obehaglig människosyn

Sedan Siewert Öholm gått till hårt angrepp på dem som vill tillåta dödshjälp, har politikerbloggen inte tagit upp diskussionen utan kallar Öholm för ”föredetting” och att han skriver i ”extremisttidning”. Inga argument i sak, således. Bara glåpord.
Jag tycker frågan är oerhört svår, för jag vill inte urholka människorvärdet samtidigt som jag vill respektera enskilda människors vilja.
Men när Per Gudmundson hänvisar till ståndpunkt framförd av redaktören Martin Engqvist, förlamad från nacken och ned, kan jag inte annat än hålla med:

”Vad skulle det vara för ett samhälle? Och, kanske ännu viktigare: vad säger ett sådant samhälle till alla dem som uppfyller kraven – men som ändå vill leva? Vilka signaler, vilket tryck, från omvärlden känner en svårt sjuk eller handikappad människa som trots oerhört stort vårdbehov och lidande finner livsglädje i att känna solen i ansiktet genom sjukhusfönstret eller höra musik i hörlurarna? Känslan av att man kanske är en börda för sina närmaste och dessutom ligger samhället till last lindras knappast av att samma samhälle erbjuder hjälp med självmord.
Lika lite som staten eller någon annan kan berätta vad som gör en enskild människas liv värt att leva kan någon annan avgöra vad som gör det värt att avsluta.”

Och vi kan ju ställa oss frågan: skulle vi hjälpa någon att begå självmord som var fullt frisk? Nej. Det är handikapp och sjukdom som legitimerar tanken. Men det betyder att man samtidigt reducerar människovärdet på grund av funktionshinder och sjukdom. Lika lite som vi kan respektera eller ”förstå” en frisk människas vilja att dö, kan vi respektera en sjuk människas vilja i denna aspekt.
Och tvärtom: de som förespråkar dödshjälp måste försvara varför läkare ska skriva ut dödlig dos till vem som helst som mår dåligt och vill avsluta livet. Det kan jag inte ställa upp på.
(Andra intressanta bloggar om , , , ,
)