I förra presidentvalet stod han i centrum. Han skulle Amerikas president, men förlorade mot George W Bush 2004. I det här valet slöt han upp bakom Barack Obama och räknades till för några veckor sedan som den mest trolige utrikesministern i Obamas regering. Nu står han ensam och utanför. Igen. Obama har inte givit honom någonting alls.
John Kerrys husorgan Boston Globe skriver i A bitter brew for Kerry:
Den regering som växer fram understryker den tillträdande presidentens fingerfärdighet. Han blandar vänner med tidigare rivaler som han vill. Det kan visa sig vara rätt recept för Obama och för landet. Men det är en bitter brygd för en vän som lämnas utanför.
Det verkar som att Obama väljer folk med bestämda uppfattningar och uttalade strategier. Något John Kerry inte har. Och — vilket jag tycker ska understrykas — inte heller Obama själv.
Det är som att Obama ser sig som manager, coach, förbundskapten eller vilken metafor som nu kan passa bäst för att beskriva en ledare som själv inte utför arbetet men anser sig ha förmåga att se vem som kan göra det bäst.
Han förmådde att lyfta sig över den politiska debatten under det demokratiska primärvalet och han fick hjälp av medierna att flyta ovanpå under valrörelsen. Han siktar nog på att ”stå över politiken” också som president.
Det var en framgångsrikt ledarskapsstrategi förr i tiden. Kungar och furstar kunde framgångsrikt hålla sig i bakgrunden för att bara träda fram när det verkligen gällde. Men i vårt snabba mediesamhälle har länge aktivitet och omedelbara ingripanden ansetts liktydigt med gott ledarskap. Regeringschefer som inte tagit över rulliansen själva och demonstrerat aktivitet har dömts ut som passiva och oförmögna.
Kanske ser vi en mognad i samhällsdebatten. En mognad som betyder att människor ser skillnad på mediespektakel som 24-timmarsmedier skapar och verkligt ledarskap. Vi ser det ju också i Sverige där socialdemokraterna agerat närmast panikslaget efter den mediefokuserade strategin att föreslå många, snabba och omedelbara ”paket” anpassade till media, medan Alliansregeringen intar en mer övergripande hållning där man ser till långsiktigheten.
(Andra intressanta bloggar om USA, pres.valet, Vita huset, USA-valet, demokraterna,Obama)