Vad Sverige kan lära världen om bankkriser

I tidskriften American summerar Waldemar Ingdahl, vd i tankesmedjan Eudoxa, förloppet i den svenska bankkrisen i 1990-talets början och hur den förra borgerliga regeringen räddade ekonomin, Banking Lessons from Sweden:

[Regeringen] erbjöd inte bara en räddningsaktion (bailout), utan höll snarare bankerna ansvariga för deras dåliga utlåning. Förluster skrevs av och regeringen gick in som garant för bankernas ekonomi i utbyte mot aktier i bankerna. Detta var betydelsfullt, eftersom det betydde att svaga balansräkningar konfronterades omedelbart. (Under den japanska finanskrisen var bankerna långsamma med att deklarera sina förluster, vilket fördröjde återhämtningen.) Regeringen organiserade en bankakut som hade tillstånd att sälja av tillgångar som hållits som säkerhet och återbetala vinsten till staten.

Det är viktigt att notera, skriver Ingdahl att staten inte blev en permanent aktör i banksektorn. Man äger ännu delar av banker, men målet är att sälja av dem och därmed ytterligare reducera kostnaden för räddningsaktionen.
I den mejlväxling jag haft med Indahl lägger han till: ”Nej, jag anser inte att allt som gjordes då var bra ur en liberal synvinkel, men med tanke på vad som gjorts i andra länder finns något att lära.”
Med detta tillägg håller jag med honom.  Svenska banker uppträdde fruktansvärt mot många småföretag som skött sig exemplariskt, under den här perioden. Men det hade blivit än mycket mer smärtsamt om regeringen inte gått in och garanterat bankerna, mot ägande som kompensation.
Många glömmer att marknadsekonomi inte är lika med anarki. Marknadsekonomi kräver infrastruktur i form av rättsstat som ser till att brott mot ingångna avtal bestraffas, lantmäteriverk som garanterar ägarbevis för fastigheter så att de går att belåna, osv. Att gripa in i en akut finanskris är heller inget märkligt, särskilt som krisens ursprung finns i politiska påtryckningar om att ge bolån som saknade sund riskbedömning.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , , )