Det är trevligt att läsa försvarsminister Sten Tolgfors debattartikel i Dagens Nyheter idag, Vi är redo att försvara våra nordiska grannländer. Där finns en offensiv ton, en vilja att försvara Sverige, vilket inte är vad vi vant oss vid på senare år. Riksdag och regering har hellre talat om klimathot och andra faktorer än den hårda säkerhetspolitiken.
Det är Georgiens öde, efter Rysslands blixtsnabba invasion, som fått politikerna att inse att man inte lever med Alice i underlandet, utan i en verklighet där vapenmakt är helt central för att i små länder kunna värna fred, frihet och demokrati.
Visst är det skamligt att det krävdes en militär attack i Europa för att svenska politiker skulle släppa flummet och se till verklighetens realiteter, men man får glädjas över att de åtminstone vaknar när det smäller. Tolgfors hänvisar till den blocköverskridande försvarsberedningen och berättar om vilka konkreta åtgärder som nu vidtas:
Förra veckan undertecknade Sverige, Norge, Danmark, Island och Finland ett nytt avtal som lägger grunden för fördjupat nordiskt försvarssamarbete … Försvarsberedningen skrev … Sverige skall mot bakgrund av detta både ha förmåga att ta emot och ge militärt stöd.” Sverige kan därmed efter eget beslut hjälpa grannländer, likaså ta emot hjälp av grannländer.
Vi har i Norden lång och framgångsrik erfarenhet av samarbete även i operativ verksamhet. Samarbetet med bland annat Norge och Finland i den nordiska stridsgruppen (NBG) har fått stort internationellt erkännande. Med Finland har vi ett nära samarbete inom ramen för Natos insats i Afghanistan …
Den svenska regeringen driver på för utvidgning av Sucfis-samarbetet, där sjölägesinformation för Östersjön delas mellan de nordiska länderna. På artilleriområdet har den svenska regeringens beslutat om den med Norge gemensamma utvecklingen av artillerisystemet Archer.
Det finns särskilda förutsättningar för närmare samverkan kring försvaret i norra Norden, till exempel kring logistik och underhåll. Detta förstärks ytterligare av att Sverige – med förankring i försvarsberedningen – ansluter sig till Natos gemensamma luftlägesbild, via Norge.
Det är viktigt att regeringen förklarar vad som händer inom försvars- och säkerhetspolitiken. Något som inte skett sedan statsminister Carl Bildt talade klartext 1993 i samband med Lettlands 75:e nationaldag och då sa ungefär det som försvarsministern nu skriver: Sverige kommer inte att lämna sina grannländer i sticket. För 15 år sedan blev det ett herrans liv i de politiska kretsarna, med KU-anmälan och allt: Statsministern anklagades för brott mot neutraliteten. (Se också här och KU-förhör.)
Nu finns den partipolitiska insikten och då gäller det att övertyga svenska folket om detta samarbete i vårt närområde, och om att försvaret har nya krav på försvarsförmåga att leva upp till. En förmåga som kräver samarbete. Och erfarenhet, som erhålls bland annat i Afghanistan.
Politikerna har tigit om detta. En aktuell opinionsundersökning visar att bara två av tio svenskar förstår vad vi gör i Afghanistan och vill utöka vår närvaro där. Det är ett underbetyg för svenska politikers nationella ledarskap. De har att berätta vilken roll som är Sveriges och varför. Försvaret kan i längden inte verka kraftfullt utan en bred förankring.
Därför är försvarsministerns artikel idag viktig. Men den bör bara vara första steget i en mer närvarande försvars- och säkerhetspolitisk diskussion.
(Andra intressanta bloggar om politik, säkerhetspolitik,försvaret, försvarspolitik, försvarsmakten, Norge, Finland, Danmark, Sverige, Norden, Nato, neutralitet, alliansfrihet, Tolfors, MR, frihet, demokrati)