På debattsiten Dagens Story beskriver Aftonbladets Lotta Gröning hur Mona Sahlin kunde väljas till partiledare även om hon saknade brett stöd i Partiet, Varumärket Mona – en nödlösning för s:
Hon har blivit hunsad av Göran Persson och hon stod som partiledarkandidat trots att väldigt få ville ha henne. Men Mona Sahlin släppte aldrig taget. När hon sedermera blev valberedningens enda kandidat till partiledarposten, och kritikerna stod där utan alternativ, konstaterade hon frankt att det var viktigt för henne att ha ett brett stöd inom partiet … Hon hade självklart inget brett stöd, snarare var hon en nödlösning som påtvingats partiet.
Men det som kan fälla henne, nu när opinionssiffrorna rasar, är att Sahlin har svårt att väcka väljarnas förtroende. Gröning förklarar varför:
Mona Sahlin tycks tappa distansen mellan sig själv som socialdemokrat och sig själv som privatperson. Hon slår fast i sin bok om sitt politiska liv: Så här dags i livet blev dock politik och socialdemokrati en del av min familj. Och jag kom att se mig som en del av den för evig tid. Mona Sahlin identifierar sig med partiet på ett nästan sektliknande sätt, där partiet är hennes kall och livsuppgift.
Det är Partiet som har hennes kärlek, inte svenska folket. Den här sektmentaliteten stöter bort moderna väljare som inte ser sig som tillhörande något parti, utan som inför varje val avgör vem som står för de budskap som mest liknar de man själv prioriterar.
Hur kommer partiapparaten att agera om Sahlin fortsätter att tappa i opinionen? Kan hon bli en ny Maria Leissner (fp)som tvingades avgå som partiledare innan hon ens hann leda partiet i en valrörelse?
(Andra intressanta bloggar om politik, Mona Sahlin, Val 2010, socialdemokraterna)