Förmågan att inte ta ställning är nog det värsta jag vet

Jag har inte skrivit om förre DN-redaktören Niklas Ekdals utgjutelser om krig och medier i magasinet Axess, av den enkla anledningen att det är osammanhängande svammel, Kriget som aldrig tog slut.
Men när en läsare tar upp artikeln inser jag att Ekdal är en värdemätare på om svensk journalistik kommit någonstans sedan man kröp för Nazityskland. Av Ekdals skriverier förstår man att det fortfarande är 1938 i denna yrkeskår. Man ursäktar diktaturer och fundamentalism, och skuldbelägger demokrati och förespråkare för mänskliga rättigheter. För så gör Ekdal. Läsaren skriver:

Men Ekdal kan helt enkelt inte ta klar ställning. Faktum är att han framträder som en typisk svensk värdenihilist vars reflex är att exempelvis jämställa antisemitismen och konspirationsteorierna i den arabiska pressen med de samtida ”överdrifterna” i amerikansk och brittisk press – alltså diktatoriska och underutvecklade arabländer med dagens västvärld.

En sak är klar. Kryperiet för diktatur är fortfarande högsta mode i mainstreammediernas salonger. Det är fint, det är intellektuellt, att inte ta ställning mot förtryck, utan i pratiga ordflöden ursäkta fundamentalismen.
Jag känner bara förakt för sådant medlöperi. Människor som inte står upp för någonting, reducerar sig själva till moraliskt korrupta mähän. Det är just den sortens förvirrade individer som plötsligt kan upptäcka att de är vakter i koncentrationsläger. Åt vilket de ryckte på axlarna.
(Andra intressanta bloggar om , ,, , , , , , , , ,
)