Statsindividualismen är socialismens trojanska häst

”En ny konservatism är på frammarsch och den är kvinnlig,” skrev Elise Claeson i sin kolumn i Svenska Dagbladet för en vecka sedan och väckte en hel del uppmärksamhet. Hon menar att skälet till att kvinnor röstar vänster är att borgerliga män fokuserat på makroekonomi, skatter och närlingsliv. Abstrakt och ointressant för kvinnor, även om de både satsar på utbildning/karriär och föder barn och tar ansvar. Elise Claeson menar att kvinnor inte ”lever” vänster:

Nej, svenska tjejer lever höger. Men vänstern har tillåtits fula ut de värdeord som är högerkvinnolivet: kärnfamiljen, äktenskapet, moderskapet, hemmet. Samtidigt har vänstern tillåtits erövra de värdeord som kvinnor känner samhörighet med: ansvar, solidaritet, jämlikhet, trygghet, rättvisa.
Det är dags för borgerligheten att erövra kvinnovärdeorden.

Elise Claeson intervjuas i vänstertidskriften Arena (ej online) och om den intervjun skriver Katarina Larsson i Borås Tidning, Och så var det kvinnorna…:

Claeson resonerar om en trend ”bakåt, inåt, hemåt”. Det handlar om en borgerlighet som talar mer om familj, äktenskap och det civila samhället än om marknadens tro på individen. En tänkesätt som tar avstånd från en radikalindividualistisk höger och betonar att familjen, inte individen är samhällets minsta beståndsdel …
”Det finns också anspelningar till vänster och det finns i miljörörelsen där mycket handlar om att ifrågasätta tillväxten som mål och ta tillbaka till det gamla och till naturen. Man vill bo på landet med sina barn”, förklarar Elise Claeson.
Och knappt hann man lyfta blicken från Arena innan Nina Björk, vänsterfeministen, i Dagens Nyheter tangerar Claesons tankar. Vi är ”relationella varelser,” säger Björk som är lika trött som Claeson på den endimensionella liberalismen. Det var för övrigt Nina Björk som för ett par år sedan drog igång en dagisdebatt sedan hon skrivit att hon fick ”lite, lite ont i magen” av att lämna sitt barn på dagis.

Elise Claeson diskuterar de mjuka, sociala aspekterna av livet utan att reflexmässigt lägga ansvaret på staten och politiken. Hon vill att de mjuka frågorna i första hand ska bottna i familjer, sociala nätvärk och i civilsamhället istället för i offentliga institutioner.
Hur kontroversiellt detta är framgår av dagens ledare av Heidi Avellan i Sydsvenskan, Hemlängtan är det nya svarta:

Vi växer upp, lämnar mammas famn och går ut i samhället. ”Det är staten som ska befria individerna från det tvång och beroende som finns kvar i gemenskaper som hittills har konstituerat samhället: familjen, stånden, skrån”, skriver Henrik Berggren och Lars Trägårdh … Och etablerar det förträffliga begreppet statsindividualism …
Särskilt kvinnan drar nytta av den svenskaste av kärlekshistorier, statsindividualismen. Den ger henne möjlighet att välja sitt liv – för att hon inte är beroende av att bli försörjd. Visst längtar många hem. Visst lever de flesta gärna ihop med andra, i en familj, ett kollektiv eller kanske i en by. Men grunden måste vara den fria viljan. Inte bristen på alternativ.

Men det är ju Heidi Avellan och socialliberaler som vill stoppa alla alternativ! Statsindividualism betyder att staten och politikerna ska diktera våra liv. Statens maktmedel är lagtvång. Ingen har rätt att bryta mot statens beslut.
Det är därför socialliberaler alltid handlar i sällskap med socialister. Man anser sig vara bättre människor än andra. Man har ett starkt maktbegär, ett sug efter att få rikta förmynderi mot andra människor.
Jag vill att medborgarna — kvinnor som män — ska ha egen makt över sina liv. Här hamnar jag på direkt kollisionskurs med Avellan och socialliberalerna, men inte med konservativa Claeson. Hon är, vad jag vet, inte emot att man inte väljer att leva i kärnfamiljen, även om hon anser den sociala modellen är att föredra.
Alltså, Claeson är generösare och öppnare än ”socialliberalen” Avellan som med politik vill tvinga på medborgarna hennes livsstil.
Jag håller inte i alla delar med Claeson, och synnerhet inte när Nina Björk kommer in i bilden, men jag respekterar hennes synpunkter och kärnfamiljen har ju genom historien visat sig vara den mest framgångsrika sociala organisationen för att uppfostra barn.
Men vi som inte lever enligt denna norm tvingas inte till det av Claeson. Vi är fria att bygga andra sociala nätverk. Ja, friare än i Avellans statsstyrda samhälle där Försäkringskassan är den enda sanna vännen och där vi har att följa allehanda politiskt korrekta påbud och dessutom med tvång finansiera hela skiten.
För min del anser jag den nyborgerlighet som Claeson står för är mer frihetlig än den ”socialliberalism” som Avellan predikar.
(Andra intressanta bloggar om , , , , , , , , , , )