Stanford-forskaren Thomas Sowell har i tre kolumner analyserat den verklige Barack Obama, den politiker som i handling gjort exakt det motsatta mot det han i presidentvalrörelsen säger sig stå för.
Sowell konstaterar att Obama inte bara kan associeras till, utan är allierad med, högst kontroversiella personer: pastor Jeremiah Wright som står för rashat, med terrordömde Bill Ayers som med bomber attackerat demokratiska institutioner och den för korruption dömde affärsmannen Antoin Rezko.
Obama hade kunnat finna allierade bland alla möjliga människor. Men gång på gång har han allierat sig med folk som öppet uttrycker sitt hat mot Amerika.
Till skillnad från Sarah Palin, som tog strid mot korrumperade politiker i Alaska, har Obama gjort karriär på att understödja denna sorts kultur:
Obamas politiska karriär är ingen vacker historia. Han vann sin första politiska seger genom att vara den enda kandidaten — efter att ha hyrt in någon som skickligt fått motkandidaterna diskvalificerade på de teknikaliteter man kunnat hitta.
Trots den retorik han i dag använder om “förnyelse” (change) har Obama inte funnits på förnyarnas sida och inte försökt förnya den korrupta politiska maskinen i Chicago. Obama stod tvärtom på den politiska maskinens sida och emot kandidater som ville förnyelse.
Senator Obama driver nu kampanj på en image som är den rakt motsatta mot vad han i praktiken gjort under två årtionden. Hans flykt från sitt förflutna har varit lika remarkabel som utbrytarkungen Houdinis trollkonster.
Sowell argumenterar skickligt om varför det är viktigt att veta vad presidentkandidater förut gjort. Dessa handlingar säger mer om kandidaternas karaktär än deras valtal. Och karaktär är av största vikt i ett presidentval. Presidenten kommer att hantera svåra frågor som påverkar miljontals människors liv, därför är personlig karaktär helt avgörande.
Därför är det allvarligt att den verklige Obama inte är den som nu marknadsförs i valet:
Men allt han faktiskt har gjort genom åren placerar honom utan tvekan hos den extrema vänsterns elititister. Sorgligt nog kommer många av de som nu lockas av hans retorik inte att kontrollera fakta. Men ingenting är viktigare att undersöka än om det en kandidat säger, står i direkt konflikt med det han faktiskt har gjort i åratal.
Sowell ger många exempel på hur allierad med vänstern och mot förnyelse Barack Obama varit. Ett är Obamas eleganta och högtravande ord om hur viktigt det är att förbättra skolan som är synnerligen bristfällig idag. Men vad har Obama gjort? Sowell skriver:
I sin biografi “Min far hade en dröm” skriver Obama ärligt om att svarta lärare och skolledare “försvarar status quo med samma skicklighet och frenesi som deras vita motsvarigheter två årtionden tidigare”. Det är inte fråga om att Obama inte vet. Han har tveklöst demonstrerat att han vet vad som pågår. Men, trots hans eleganta ord, har han röstat för lärarfacket och för status quo.
“Jag är skyldig facket det”, har han rakt ut sagt. “När fackets ledare kallar gör jag mitt bästa för att svara. Jag tycker inte det är korrupt på något sätt.” Bara andra politikers särintressen kallas särintressen av Barack Obama, vars oöverträffade förmåga att rationalisera är hans mest skrämmande förmåga.
Ett skäl till att svarta ungdomar misslyckas i skolan är att kriminalitet och våld får dominera i skolmiljön. Varför låter skolledarna våldsverkarna ta kontrollen över skolan? Sowell förklarar:
Skolledare är obenägna att tillgripa några bestraffningar eller tillrättavisningar mot de elever som gör det omöjligt för andra elever att ta till sig undervisningen. Detta beror delvis på domare i domstol som bokstavligen kan göra det till ett federalt brott om elever ur minoriteter bestraffas i högre grad än andra.
Med andra ord, om svarta unga män får fler tillrättavisningar än unga asiatiska flickor kan det vara tillräckligt för att släpa en skolledare inför domstol i juridiska labyrinter som kostar pengar och tid, även om tillrättavisningarna till slut anses lagliga.
När ett lagförslag som gick ut på att underlätta avstängning från skolan av elever som misskötte sig introducerades i Illiniois delstatsförsamling, röstade Barack Obama emot förslaget.
Men detta kommer som sagt inte fram i valkampanjen därför att massmedierna från i vintras slutit upp bakom Obama som de aldrig gjort förut. Jag tycker beteendet från de stora TV-bolagen, CBS, NBC och ABC, liknar TV-branschen i Vladimir Putins Ryssland. Och de stora tidningarna är med på tåget. Man förtiger och censurerar kritik, underblåser oseriösa misstankar om motkandidater och hyllar gränslöst den store politikern Barack Obama.
Det var därför Hillary Clinton föll. Inte ens Bill Clinton kunde bryta igenom massmediernas konspiration till fördel för Obama. Bill Clinton av alla, han som kallats “den förste svarte presidenten”, blev utmålad som en elakartad rasist. Nu försöker medierna göra samma sak med John McCain.
Om inte republikanerna hinner slå hål på den förljugna bubbla som medierna skapat kring Obama, kommer vi för första gången att i en demokrati se hur en valrörelse kan saboteras. Demokrati fungerar bara om fakta får dominera, och propaganda avslöjas. Saknas denna öppenhet, är demokratin åsidosatt.
Obama får naturligtvis ha vilka åsikter han vill, det uppseendeväckande är att han inte står för sina uppfattningar utan försöker ge sken av att vara någon annan än den han är. Det är hyckleriet och falskheten som är det riktigt allvarliga.
Jag har inte förut sett ett så tydligt och konkret hot mot västvärldens demokrati som det här. Måtte Obama-bubblan brista före valet, för om den brister först efter valet kan det bli ett fruktansvärt uppvaknande.
(Andra intressanta bloggar om USA, pres.valet, Vita huset, USA-valet, McCain, Palin, republikanerna, demokraterna,Obama)